Jag läste bloggarna som vanligt, för det har varit en liten paus där ett tag. Märkte att det inte hade hänt så mycket mer där än vad som hänt på min och jag måste väl erkänna att det inte känns jätte lockande att skriva om allt det där som jag skrev om förut, om Knut och om Egon och dagens span och dagens outfit och allt det där. Det känns meningslöst och det känns idiotiskt och jag känner mig alldelens för övervakad för att kunna skriva om det. Som att alla som läste min blogg och hatade mig kollar på allt jag gör och bara väntar på ett tillfälle då de kan säga vilket jävla sjuk freak jag är och bla bla bla.

Ärligt talat så bryr jag mig inte om dem, men jag kan fortfarande inte glömma vad de har sagt till mig. Men jag vill det. Jag vill inte komma ihåg det och jag vill inte vakna en dag till och tänka på det. Jag känner mig sjuk som det är. Som att jag är störd precis som de tycker.

Jag vet att jag är annorlunda och jag tycker det är bra. Jag är väl annorlunda på ett bra sätt oftast också, men tydligen så var det inte så den gången.

Jag är annorlunda och jag sticker ut. För mig är det något bra, det betyder att jag syns och att folk vet att jag finns. Att folk vet att jag finns och därför finns jag. Inte alltid känns det dock som att de faktiskt finns. Det känns som om jag lever i en fantasi värld och att ingen egentligen finns att alla bara är illutioner som jag ser, som jag inbillar mig finns. Och jag kan inte heller bevisa motsatsen för mig själv. Hur ska jag kunna lita på att det inte är jag som går runt och tror att folk finns? Och hur ska jag kunna lita på att det är som folk säger om någon kommer fram till mig och säger att han visst finns?

Ibland känns det som att jag platsar bättre på ett mentalsjukhus än här. På en plats där de försöker lära mig att jag har fel att jag inte bara inbillar mig att det inte finns människor.

Jag är inte rädd för att ha fel och är egentligen inte rädd för att ha rätt. För om jag har rätt så är det ingen fara. Det finns ingen som kan håna mig för mina tankar och det finns ingen som kan håna mig för mina ord och känslor. Men om jag har fel så blir jag bara en i mängden. En person som har förlorat förståndet och som borde försvinna ur samhället. Någon som alla klarar sig bättre utan. En prick på en annars perfekt tavla.

Jag orkar inte försöka hålla uppe en perfekt fasad av hur en perfekt och frisk jag skulle vara.



     Look, here she comes now
     Bow down and stare in wonder
     Oh, how we love you
     No flaws when you're pretending
     But now I know she
     Never was and never will be
     You don't know how you've betrayed me
     And somehow you've got everybody fooled