En fredagskväll
Jag kom,
jag såg,
men ingen seger precis.
Du var där,
precis som jag,
vi satt bredvid varandra,
väldigt nära,
och jag trodde att jag
kanske till och med hade
den där chansen som jag inte hade.
Men du var ju där
med andra tjejer,
inte såna som jag,
du dansade väldigt nära
mig
men också dem.
Jag undrar vad fan du tänkte,
vad du tänkte med?
Visste du någonting
och bara lekte
eller hade du ingen som helst aning
om hur jag kände?
Du satt
väldigt nära min hand,
nästan så du höll i den.
Ville du någonting av mig
eller var det bara som jag inbillat mig?
Så dansade du med någon tjej
och jag tänkte
att du bara inte vågade säga någonting,
så jag dansade jag med
bredvid,
eller i alla fall inte långt ifrån.
Men jäklar i mig;
du sa någonting till henne
och ni pekade.
Fan, vad arg jag blev,
det var ju det där jäkla myntet igen.
Du slätade av henne,
eller vad det nu heter,
eller så slätade hon av dig.
Ärligt talat brydde jag mig inte.
Jag trodde verkligen inte
att jag skulle skratta som jag gjorde då,
jag trodde
någonting skulle dö inombords
och att jag skulle gråta en skvätt.
Så såg jag dig inte mer den kvällen,
du försvann
och jag var glad åt det.
Jag dansade med någon kille.
Ska jag ringa honom sen
eller ringer han mig?
När jag kom hem kändes det inte som det skulle,
jag trodde
att när jag skrattat så var jag okej
men nu brast någonting.
Jag hatar dig,
jag älskar dig,
jag är arg,
jag är ledsen
och jag är så förbannat förvirrad.
Ska jag ringa?
Jag kommer säkert över dig då
men jag vill inte riktigt,
jag saknar dig redan.
Den där biten som jag trodde skulle dö
den blev sjuk
och den dog
utan att jag märkte
och det var du som dödade den.
Men ändå vill jag förlåta dig,
om du bara
ser på mig igen.
Så snälla,
om du inte vågade,
eller inte visste vad jag tänkte,
så visa det
eller säg någonting,
för jag vill inte vara förloraren.
Jag går,
jag blundar,
märkt som den enda förloraren.
Breathe
Just like a breath
I'm being pulled in
to be maked used of
and then
blown away
without a single thought.
.772 Lagens korta arm
"Varför står det Assasin? Det stavas väl ändå A-S-S-A-S-S-I-N?"
"Vet du?" Kyan vände sig emot henne och tog ett lätt tag om en blondhårtest, ett flin lade ut sig över hans läppar. "Det är en ganska rolig historia faktiskt...!"
---
"Kom igen, det blir kul! Det skulle passa dig!"
"Nä, jag vet inte..." Kyan såg skeptiskt på sin väldigt glada, väldigt fulla, vän, samtidigt som han försökte hålla sig stående. Det hade blivit ett par drinkar för mycket den här kvällen. "Det kommer ju aldrig gå bort."
"Ämen, va fa~an Kyan! Du har ju redan en tatuering!" Hannes klappade hårt till honom på axeln, som för att visa honom var evighetsmarkeringen satt. "Kom igen, du är väl inte en fjolla?"
"Det är ju inte därför jag tvekar."
Kyan tog ett steg, trottoaren försvann och han föll till marken. Han reste sig snabbt upp och både han och Hannes kunde inte låta bli att brista ut i skratt. Ett par glas för mycket, var det, ja!
"Äh, nu är vi ju ändå här!" Vännen armbågade honom lätt i sidan. "Jag betalar!"
"Fine. För att du betalar!" Den rödhårige drog till sig sin vän och pressade sina läppar emot dennes. Ett par glas för mycket och en vän blir mer än en vän. Inte första gången heller.
---
Kyan betraktade sin överkropp i spegeln. Fyllans glada ansikte hade försvunnit ifrån honom som om det aldrig hade varit där.
"Vad fan är betydelsen med det här?" Han vände sig emot Hannes och tatueraren. Vännen vred sig oroligt i stolen. Han hade sett Kyan arg, knappast så här arg, men arg. Han visste vad som kunde hända. Vad som skulle hända med tatueraren.
"Kom igen, Kyan, lugna ner dig, det var ett miss..."
"LUGNA NER MIG?" På ett ögonblick så stod han framför den mörkhårige och fingrarna slöt sig hårt kring dennes hals. "Jag sa att det ALLTID skulle sitta kvar på MIN KROPP! Och vad gör klåparen då om att inte stava det FEL? Vilken jävla analfabet som inte kan stava det rätt!"
"Hörru, du skulle ha sagt någonting om att det var felstavat innan jag började...!"
Tre skott, två döda kroppar, en felstavad tatuering.
"Fan också."
Kyan torkade bort blodet som skvätt på hans .45a. "Måste du gå och reta upp mig sådär helt i onödan? Det fattar väl vem som helst att de frågar om det är rättstavat eller inte?"
Han klev över liken, ut ur rummet och ut ur shoppen. Brydde sig inte speciellt mycket om någon skulle få höra om vem som hade begått brottet, han skulle förmodligen berätta det själv till de flesta.
Nåväl, det fick gå som det går. De flesta i staden var ändå vana vid att det dog folk oförklarligt.
---
"Du skojar väl med mig, Kyan?" Blondinen drog sig undan, omärkligt för henne, men han lade handen försäkrande på hennes lår och log kort.
"Vad du än vill."
.716 The art of poetry
Hjärtan och blommor
Visst skiter vi i det?
Alla hjärtans dag.
Hårda rebeller,
Trettonde februari,
Ingen hjärtans dag.
Du har Timothy
Riktiga rebeller visst?
Älskar dig ändå.
PUBLISHME.SE
Kära dagbok
Anberlins
'The unwinding cable car'
tonerna öser ur högtalarna
Jag har ingen 'älskade'
nåväl,
jag får väl vänta lite till.
Kära läsare
vi hörs snart igen!
Knapptryck,
publish me.
FÖRKORTAT LIV
BB
GB TV
IQ ABC CD BRB 5A
PMS VG MVG 9A1
RPG JPN DBSK
RFSU TBTQ MP3 MCR
NV1C NV2C FTW
FF STOP
Is it over yet? In my head
Igår började jag i alla fall på back-storyn till mitt filmmanus till litterära gestaltningen och det visade sig vara väldigt kul att skriva ner allting. Jag gilla min huvudkaraktär. Jag gillar min story som går tillbaka till min gamla skrivstil, eller snarare berättarstil. Förälskat par (fast i det här fallet så är de inte tillsammans, bara förälskade) med något slags hinder, olycka i slutet. Jag kommer nog inte rekomendera mina väninnor att läsa den, eftersom de inte brukar vara så fond av mina olyckliga slut. Men jag är glad~
SPOILER FÖR MANUSET! Och jag misstänker att anledningen till att någon av karaktärerna dör är för att det är min favoritkaraktär och jag börjar fästa mig vid dem alldelens för mycket för att någon annan ska få honom/henne, även om denne andra person råkar vara en fiktiv person. END OF SPOILER.
Nåväl, nu ska jag packa lite grann samt höra om resan blir av. Inte nödvändigtvis i den ordningen dock. Vi ses :D
Pieces Pt. II
Jag ska se om jag kan skriva en fullskalig och redo novell på mindre än två timmar; Det är nämnligen tiden jag har kvar vid datorn just nu. Så jag ska väl logga ut från msn och slå av internet (okej, inte slå av) och skriva tills fingrarna blöder. Uppdatera imorgon om framgång eller misslyckande. Och jag ser ingen poäng i att ljuga för er, så ni behöver inte oroa er.
Oyami nasai~
---
UPDATE;
BIG failure. Jag orkade inte ens skriva en kvart innan jag började läsa lite Shounen ai. Tsk tsk, jag får väl skriva på Romeo i mitt rum istället, där jag inte har något internet x'D
At least, forget all your sences
At least, forget all your sences. They only blind you from what you really are. From what lies beyond everything you feel. What are you without your sight, without the taste. Can you still be someone, something?
At least, forget all your sences. Rip down the wall that covers you. Let yourself fall blindly to the chasm of the utopia, crawl around without what made you before. Rip apart everything you knew a long time ago, and become what you really are.
At least, forget all your sences.
Become the Shinobi you were born to be.
Bry er inte om mig, jag är störd x''D
And I've been keeping all the letters that I wrote to you
Ps. Asiatisk mat pwns.
Yaoiharem dos
Han log samtidigt som han lutade sin panna emot den andres. "Du förstår väl skillnaden på att retas och bekänna en förälskelse?" Samuel drog sig en bit ifrån. "Speciellt när det kommer ifrån mig."
Han lade sitt finger på Tachiros näsa och log. "Men att inte få kalla dig Tachiro-chan..." Han krökte sin mun i ett försök till ledsen min och hundvalpsögon, men förstod hur otroligt komiskt det egentligen måste ha sett ut. "Det är bara ondskefullt av dig 'Demonen'."
Samuel tog ett steg närmare diskbänden, tvingade sig närmare den andre. Drog lite lätt i håret för att få en annan reaktion, inte bara analyseringar av vad som skulle hända. "Om du nu tycker att det aldrig ens skulle fungera att försöka..."
Han släppte taget om håret och lade handen om nacken på Tachiro istället. Han lyckades inte riktigt se in i de blå ögonen, dels för att glasögonen fanns emellan och drog fokusen till sig, dels för att han inte visste om han vågade eller inte.
"...Så tycker jag att du ska gå härifrån, Minuzuka." Samuel lutade sig fram igen, som om han inte riktigt kunde bestämma sig. Kände Tachiros bruna hår kittla honom på pannan.
"Innan jag gör något förhastat och kysser dig."
Screwed sucker!
Min svenska novell är klar nu. Ni kan ALDRIG gissa hur lång den blev! Seriöst, jag skrev den på en A4 bara för att jävlas med Lena, de flesta som läser min blogg vet ju hur länge jag gnällde om att få ha minst tio sidor att skriva på xD Och nu är det bara en som jag lämnar in!
SUCKER! MOAHAHHAHAHAH!
Changing
You never told that you wouldn't stay the same
Hej, vilken hycklare du är
Du försöker jämt och ständigt göra mig till dig,
Du vill alltid att jag ska skärpa mig och bli bättre,
Det är ju för min egen skull.
Du skriker åt mig när jag inte är som du vill,
Men när jag gör på samma sätt säger du åt mig att sluta,
För jag är ju så mycket mognare.
Du säger att jag ska lyssna när du säger något,
Men när jag vill att du lyssnar så stänger du öronen,
Inget jag kan säga är ju viktigt för dig.
Du säger åt mig att behandla folk efter deras ålder,
Men du så behandlar du dem efter deras så kallade mognad,
Du behöver ju inte följa regler.
Så nu frågar jag dig vad en hycklare är,
Är det den som ber dig göra som hon säger, inte som hon gör,
Eller är det den som säger två olika saker?
Hej, vilken hycklare du är,
Jag ber dig dra åt helvete, jag vill inte se dig mer,
Men du har redan stängt dina öron.
Det här är ingen jävla dikt om moderskärlek,
Det är ingen jävla dikt alls,
Det här är mitt sätt att säga "Jävla hycklare".
Jag vill att du ska lyssna på mig nu,
Men eftersom du redan har stängt dina öron så ber jag dig,
Läs vad som står på pappret.
Kan du inte se vad jag har lagt fram,
Förstår du inte vad en hycklare är?
Ställ dig framför ramen i hallen, den som är målad i guld.
Bilden som du ser där känner du säkert igen,
Du ser den ju varje gång som du lämnar huset,
Bilden du ser där kallas spegelbild.
Nu kan du gå, du kan öpnna och stänga dörren,
För du har ändå inte lyssnat på mig, du vet inte vad jag vill,
Så hej då, hycklare där.
Missing you right now, mr. Unknown
Jag ser honom redan innan dörrarna har öppnat. Jag har sett honom några gånger tidigare också, på måndagar med den första bussen som går vid halv fem. Jag lyfter ner mina grejer från sätet bredvid mig, för jag vet att någon kommer sätta sig bredvid mig. Det är nästan fullt på bussen. Han kommer aldrig sätta sig bredvid mig.
Automatiskt, utan att kolla vem det är som har frågat om han kan sitta bredvid mig så flyttar jag på min väska, utifall att ingen tänkte sätta sig där. Sedan ser jag att det visst är han, han som aldrig skulle sätta sig bredvid mig. Jag ville att han skulle gå bort direkt igen, men det kunde jag såklart inte säga. Jag ville inte att han skulle sitta där, jag kände hur min krop vred sig emot honom, kastade mina armar kring hans arm och grät ut emot hans axel. Jag gjorde självklart inte så, jag kände honom inte ens, jag visste inte ens vad han hette.
Jag lutade mig ännu mer mot fönstret, blundade, höll fast mina händer i varandra, bara för att jag inte skulle göra så. Bussens gungande vaggade mig snart till sömns.
När jag vaknade så var han inte bredvid mig längre. Jag hade gråtit i sömen i alla fall, så jag torkade bort mina tårar. Jag tog mina saker och klev av bussen, vandrade den dryga kilometern som jag fortfarande hade kvar innan jag kom hem. Jag drog mig direkt tillbaka till mitt rum, orkade inte se någon, orkade inte prata och inte lyssna. Jag mådde om möljigt ännu värre nu än innan han klev på bussen. Det skreks åt mig efter en timme att jag skulle komma ner och äta. Jag orkade inte. Jag ville inte sitta och kolla på när någon tog in mat i munnen och tuggade runt det innan det svaldes som den äckliga sörjan det är.
Jag tvingades ner i alla fall.
Mamma frågade mig vad som stod på min hand, jag drog snabbt ner ärmen över det, jag ville inte att hon skulle bry sig. Vad spelade det för roll om jag klottrade på mina händer då och då? Det skadade bara mig, om ens det. Bläcket i min hud och i mitt blod skadar inte henne, hon behöver inte veta.
Då kom jag ihåg att jag visst inte hade skrivit något på min hand, eller ens ritat. Jag plockade bort efter mig och gick snabbt upp till mitt rum igen. Satte mig på sängen och drog upp min tröj-ärm igen. Jag hade inte ens någon sådan tuschpenna. En röd, med en bredspets, kanske 1,2.
Hey hey, you you, I don't like your girlfriend!
Vad skulle du säga om din pojkvän/flickvän var otrogen?
Thanks sugar - You're going down now.
Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Fuck you >x<
Vad är det första du säger när din kompis blir påkörd av en buss?
Jag tror inte jag skulle kunna säga något på ett bra tag.
Vilket sms blev du mest berörd av?
God natt fågelskrämman - (Eller?)
Vad säger din pappa innan du går o lägger dig?
God natt, jag älskar dig.
Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
Oh My Fucking God! Lucifer för fan!
Vilka ord ska du säga till gud när du kommer till himlen?
Omfg, du finns fan!
Vad vill du höra mest av allt?
Jag vet inte.
(Testet skulle egentligen utförsas med hjälp av mobilen, men eftersom den hatar mig och jag raderat alla mina sms så gick det inte)
In how many more ways can I say that I hate you?
Vad tycker ni, ska jag behålla de engelska namnen på de olika delarna? Kapitlen alltså?
