Det blev inte mycket till erkännande, presentation, insikt eller vad man nu ska kalla det, som jag hade tänkt att det skulle bli idag igår. Men, däremot så sa jag någonting om hur jag känner till någon och det är värt någonting.

Det känns lite odd att jag inte säger face to face ändå, det känns lite taskigt. Fast samtidigt så vet jag ju inte riktigt hur jag skulle reagera på deras reaktioner om jag sa det rakt ut, så det kanske är bäst att ta det såhär.

I vilket fall som helst så har jag berättat nu. Direkt, via msn och via telefon. Och jag känner mig som återigen lättad och glad över att jag har så bra kompisar.

Och det hela handlar om att jag mest troligt har -positiva - känslor för Edward (som är en pseudonym, eftersom att jag inte vill berätta vem det faktiskt är). Och det är nog faktiskt allt.

Jag börjar känna mig orolig för mig själv. På grund av att pappa känner sig orolig för mig.

Det har hänt förut att mina föräldrar frågar hur jag mår, men nu försökte pappa verkligen klämma ur mig hur jag egentligen mår, för han tyckte att jag verkade ha varit nere hela helgen.
Gosh, jag har verkligen inget pokerface. Inte alls.

Jag trodde verkligen att jag lyckades dölja att jag inte alls kan sluta tänka på Edward och att jag verkligen vill göra det till bredden av att jag gör nästan vad som helst, men jag hade tydligt väldigt fel.

Jag måste sluta tänka på Edward. Jag måste. Även om jag förmodar att det är delvis mitt fel att han bara fortsätter att dyka upp. Kan ha någonting med att göra att jag skrev "Jag ser gärna Edward varje morgon från och med idag" i november förra året.

Oh crap.

Nu orkar jag inte gå runt och tänka längre. Inte tänka på dig. Jag vill ha en anledning att tänka på dig, en bra anledning. Att du är ett minne, eller att vi faktiskt fortfarande pratar. Men nu, nu vet jag inte längre.
Vet du att jag har tänkt på oss sedan november nu? Jag vet väl inte om du har det, men det har inte gått att sudda ut någonting. Ingenting du har gjort, ingenting jag har gjort. Vi har inte gjort någonting. Vi har planerat, vi har pratat och vi har skrattat. Och jag har tänkt. Jag tror du är den enda som inte vet hur mycket jag har tänkt. Om det är för att du inte ville se, inte kunde se eller bara inte brydde dig om att se, tja, det vet väl bara du antar jag.

Men nu kan du inte övertala mig om att vi inte har bråkat längre. Det går inte. Jag är arg på dig och om jag inte tror helt fel är du arg på mig med. Eller så har du glömt bort mig, men jag vet inte.
Du har inte gjort någonting, kanske du tycker. Jag håller med. Det är precis vad jag tycker. Du har inte gjort någonting och det är det som är problemet. Du gjorde ingenting. Jag försökte, jag vet att jag försökte och det är inte det jag inte kan sluta tänka på. Det jag inte får ur huvudet är om du verkligen försökte som du sa efter åt, det sista du sagt till mig, eller om du bara ljög för att jag skulle tro att du försökte. I vilket fall som helst är jag besviken. Och sviken.

Jag har väntat i snart två år. Jag orkar inte vänta längre. Jag kom över dig i somras, men jag glömde dig inte. Allting kunde påminna mig om dig, men också allting kunde få mig på andra tankar. Jag finner hela tiden nya saker som jag inte behöver koppla till dig. Vi pratade om allting, men det kommer nytt, vi känner väl inte längre varandra?

Och nu undrar jag; Vill du fortfarande känna mig? Ska vi fortfarande vara vänner? Jag vill det. Jag vill gärna fortfarande vara din vän, som alltid tidigare. Det är upp till dig, du får välja. Du bestämmer och jag respekterar ditt val. För jag har redan gått vidare. Jag måste bara få veta att jag inte gjorde fel val.

För sedan jag började gymnasiet pratade vi mindre och mindre, men alla helgona var droppen. Jag försökte verkligen, och jag blev arg. Jag tror inte du förstår hur sviken jag kände mig. För du borde ha tänkt på att jag inte skulle ha en dator, eller internet, för vem har det när de är ute och reser egentligen?

Om man nu tror på tecken så betyder det väl att vi inte ska träffas. Att vi borde komma över varandra. Det sista jag behöver är att du säger att det är okej för mig att gå vidare. Svarar du inte på det här, kommer jag tolka det som att vi inte längre är vänner. Då kommer du vara den första som jag brytt mig om som jag förlorar på länge.
Men om vi fortfarande ska prata med varandra behöver jag veta att vi ska göra det. Ett hej räcker om du inte vill ta det första steget. Men nu har jag gjort det, du behöver bara svara. Jag vill bara veta vad det är jag förlorar.

Om du inte förstår att det är dig jag menar utan att jag behöver säga till dig, då vet jag att jag slösade min tid när jag skrev det här. Att alla timmar jag spenderat med dig kunde spenderats med någon annan. Även om jag aldrig kommer att ångra dem.

Sayonara.