Jag är nog egentligen inte kär i honom. Det är bara som jag inbillar mig. Jag vet inte ens hur det känns att vara kär, eller jag vet inte hur det borde kännas. Jag har kanske jätte fel, jag kanske inte alls känner som jag tror. Jag har bara inbillat mig för att vi umgåtts, pratat så mycket under en så lång tid. För att jag vet så mycket om honom, men vill ändå veta mer. För att han vet så mycket om mig, men inget som egentligen betyder något.

Att jag känner att jag kan berätta allt åt honom, han är inte den enda. Det har jag varit dum nog att tänka, men så är det ju inte riktigt. Jag har flera andra som jag kan berätta allt för, men som jag bara inte har gjort det för.

Jag har väl bara inbillat mig och nu vet jag bättre. Vi är bara vänner och det är så jag vill ha det, så han vill ha det och så som vi båda känner. Vad annars?

Usch vad dum jag känner mig som har tänkt något annat i ett helt år. Som egentligen bara gått och tänkt att jag har varit kär i honom i ett år. Vad korkad jag har varit. Jag sitter nästan och skrattar åt mig själv när jag tänker på det. Han skulle förmodligen också skratta åt mig om han visste vad jag tänkte. Vem skulle inte det?

Vad idiotisk jag känner mig som har suttit uppe flera nätter och bara tänkt på honom. Slagit in hans nummer på mobiltelefonen och tänkt ringa honom, bara för att få höra hans röst igen. Vad idiotiskt. Lite patetiskt måste jag säga. Kami-sama, det är ju precis som i de där ultra romantiska filmerna som jag bara avskyr. Man bara sitter och väntar och väntar på att hon ska ringa och inte lägga på när det kopplar fram. En sån där gång som jag sitter och suckar och suckar och går ifrån filmen för jag blir så less.

Jag är less på att jag bara satt där och trodde en massa saker om mig själv. Jag känner honom inte ens ordentligt. Schysst va? Jag satt där och hoppades på att han kände samma sak, när jag inte ens visste vad det var jag kände.

Jag satt hemma och tänkte att jag var kär i honom, när det enda som jag egentligen kände var att jag älskade att prata med honom om allt, för vi var så otroligt lika. Fast egentligen var vi inte det. Jag och Sofia är mer lika än så i sådana fall. Sakerna som han och jag hade gemensamma var inte mer än ett sandkorn på en milslång strand.