Jag läste två åsikter om personer som skär sig själva och blev sur på det första för att hon hade helt fel syn på det hela. Hon tyckte att personer som skär sig själv bara söker uppmärksamhet. Ja, för det är ju därför de alltid går och flashar sina ärr. Visst, en del kanske gör så och hon kanske bara känner sådana personer, men det är ju inte så alla gör.

Sen har vi person nummer tvås åsikt. Henne håller jag med. Ungefär i alla fall. Något jag dock inte förstår är att det är så många som tycker att de "förstår" varför folk skär sig trots att de själv aldrig gjort det. Det går inte riktigt ihop. Hur kan man förstå om det inte är något man själv upplevt?

Jag säger inte att jag har skärt mig, men jag har vänner som har känt att det verkligen inte funnits någon annan utväg. Då menar jag inte att de har skärt sig för att de haft så ont i själen och de har inte lett när en sköterska sytt igen deras sår. Nej, jag hade en kompis som kände att hon skulle dö och hon var rädd för det, så hon försökte göra något åt det, så att hon skulle slippa dö. Hon mådde dåligt och hon hade ont i själen. Men hon ville inte dö och hon ville verkligen inte bara ha massa människors uppmärksamhet.

Usch säger jag till alla som bara tror att det är för uppmärksamheten som folk gör sig själva illa. Man mår dål