Jag mår alltid så dåligt när jag läser hur hon känner. Hur hon egentligen känner. Jag vill ringa henne och jag vill att hon mår bra. Jag skulle ta in henne under mina vingar och alltid hålla henne kvar därunder, men jag kan inte. Jag har inga vingar. Det är hon som har dem. Jag kastade dem till henne för att hon skulle leva, för att jag ville ge henne allt - Så jag gav henne mina vingar.

Jag saknar dem inte, för jag flög ändå aldrig. Jag var alltid för rädd för att falla om jag kom för högt upp.

Jag saknar henne inte för hon finns alltid hos mig, vart jag än är. Hon har mina vingar, hon har dem i säkert förvar. Hon använder dem aldrig, de följer bara efter henne. Jag lämnade mina vingar att skydda henne när hon låg där. Jag lämande dem till henne för att hon skulle få ännu större vingar så att nästa gång hon försökte flyga så skulle hon inte falla. Det måste ha gjort ont och alla drömmar måste ha krossats.

Jag förtjänade aldrig mina vingar. Jag använde dem aldrig och jag skulle aldrig ha gjort det heller.

Så nu vet du det, jag kan aldrig älska dig med hela mitt hjärta för jag älskar alltid henne mer. För det var henne jag gav mina vingar. Jag gav henne mina vingar att flyga med om hon ville, men dig kan jag bara ge mitt hjärta. Vad ska du med det till? Det är inte bra till något, det är bara en extra börda att bara på. Den följer inte efter dig som mina vingar, utan det måste du själv vårda för att de inte ska gå sönder.

Jag gav mina vingar till henne och det gör inget om de går sönder, så länge hon inte faller isär.

Jag har bara lånat mitt hjärta till dig och om det går sönder så kommer jag inte att ha det kvar. Om det går sönder så kommer du inte att bry dig om de trasiga bitarna och jag hittar dem aldrig själv. Men om du vill så ger jag mitt hjärta till dig. Då får du ta sönder det - Så länge du inte faller isär.

Det gör inget hur mycket än av mig som går sönder, så länge mina kära aldrig faller isär.