Hahahahahahah. Tänk er mig. Galet skratt. Jag är fanimej så less just nu. På allt. Usch nej. Jag känner för att prata med någon, någon som jag nästan aldrig pratar med, men grejjen är att då måste jag ringa någon och det är jobbigt. Sist jag pratade i telefon längre än tio minuter kastade jag telefonen i golvet. Omedvetet, men ändå. Det var förra sommaren, om jag inte kommer ihåg fel.

Jag är glad att mina idoler inte har värsta über jobben, i alla fall inte några som det krävs värsta über utbildningen till att få. Jag börjar fundera på att kanske ska testa söka till tecknar-universitet eller vad det nu var.

Jag tänker i alla fall inte ge upp utan fortsätta. Jag kommer inte sluta upp i rännstenen av egen vilja om jag gör precis som jag vill. Det vet jag.