För någon timme sedan så hade jag ingen tanke på mina vänner. Jag ägnade inte en sekund av dagen för att tänka på hur lycklig jag egentligen är över att ha mina äldsta och käraste vänner. Jag tänkte bara på skolan, hur stressad jag borde vara, men lyckas hålla mig borta ifrån att vara. På hur miserabelt och jävla förälskad som jag var i Han med ett stort H - Hur mycket jag önskade att jag inte var det. Om jag hade ägnat en enda sekund av den tiden som jag tänkte på allt det där kanske jag hade insett att det jag egentligen älskar mest av allt, det är mina vänner - De som jag nästan aldrig träffar numer.

Nu sitter jag här, i mitt kaoshål till rum, och äter några timmar gammal och kall kycklingsallad med ätpinnar. Jag tänker på mitt svenska arbete som ska vara inlämnat imorgon. Jag är glad över att jag insåg hur mycket jag uppskattar mina vänner, men främst för att jag har dem - För att jag har fått dela en tid, om än kort, med dem.

Det är nu som jag är glad över att jag kan skriva på ett bra och flytande sätt, väva ut orden och få dem att samspela med mina tankar. Men det är också nu som jag blir arg över att jag inte kan komma ihåg några små stunder med dem - för det finns inga små stunder. Alla stunder jag har med dem har flutit ihop, blandats och är bara ett stort minne. Alla hemska stunder kommer jag ihåg i detalj, som gången då Agnes var förkrossad över sitt liv och trodde hon skulle dö och därför hoppade ner från andra våningen på huset framför mina ögon. Eller den gången då mamma skrek åt mig att jag var hopplös, att jag var äcklig som aldrig tycktes städa i mitt rum, samtidigt som jag stod ute på gården och försökte förklara för Martin med ett leende att jag inte skulle kunna komma till honom den dagen.

Jag har bara känt dem i tre år, sedan mitten på hösttermingen i åttan, det var då jag först pratade med någon av dem - Med undantag för Agnes som jag känt sedan i fyran. Jag har bara känt dem så kort tid, men samtidigt så känns det som för alltid. Som om vi alltid varit tillsammans. Kanske har vi alltid det också, vad vet jag. Kanske har vi levt tillsammans i århundraden, hittat varandras själar om och om igen och fötts på samma plats för att vi alltid ska kunna vara tillsammans.

Innan jag träffade någon av dem, David (inte för att förväxlas med David i våran klass), Simon, Erika, Martin, Helena eller ens Agnes, kommer jag inte ihåg hur jag kände. Bara att jag kände mig liten, bortglömd. Jag är äldsta barnet, det förväntas alltid något av mig. När jag var arton månader gammal så kom min första syster och sedan dess har jag alltid varit den som fått vara stor, den som fått ta hand om andra. Men när jag lärde känna Erika, som var den första i vårat så kallade gäng som jag lärde känna efter Agnes, så lärde jag känna mig själv. Jag var inte längre den där kamelonten som alltid försökte anpassa sig efter alla andra, jag kunde prata med folk och säga vad jag ville säga. Jag vet inte hur många gånger jag skrattat när jag berättat vad det första jag sa till henne var och jag skattar fortfarande när jag tänker på det.

"Elen sila lumento." Det är alviska och betyder "A star was born at the hour of our meeting." Det känns ofta som om det var precis vad som hände. Jag kommer ihåg hennes förbryllade uttryck, hennes glimt i ögat när hon såg på mig bakifrån de gamla glasögonen. Men det var inte förrens hon anklagade mig för plagiat på hennes novell som vi började umgås. Det var efter det som vi blev , inte bara oskiljaktiga utan, tävlande. Varje gång, varje svenska uppgift som vi fick av våran svenska lärare så tävlade vi för att se vem som fick högst betyg. Varannan gång, det var det som var så otroligt roligt. Det var våran franska lärare som berättade för oss att vi var vänner, vi var nog för dumma för att inse det själva. Hon sa det till oss när vi satt längst bak och pratade om något av de otaliga saker som vi tänkte på. När hon sa det såg vi på varandra och sedan skrattade vi bara.

Jag lärde känna killarna och Helena då Erika bjudit med mig till Persön en helg i november och natten planerades att spenderas i Davids mormors hus, om jag inte påminner mig fel. Det var då jag fick veta att Martin till exempel är allergisk mot både fisk och ägg, eftersom vi gjorde omelett och fick steka korv till honom. Som han visserligen inte åt upp, men man var inte så hungrig efter Erikas omelett på fyra ägg och en tomat i en liten kastrull. Jag förstår inte att hon ens vågade på sig att äta av dem. När Helena kom några timmar efter oss andra så var det bara några minuters pinsam tystnad mellan oss innan vi fann själsfränder i varandra. När vi insåg att några skulle tvingas dela säng så erbjöd Helena och jag oss frivilliga.

Vi har också tjej-kvällen hemma hos Helena, då ingen av killarna fick vara med. Bara hon, jag, Erika och Agnes. Vi försökte oss på ett rollspel, som misslyckades fatalt. Vi lagade mat och vi lekte en present lek. Eller när vi hade tjej-kvällen hemma hos Agnes och vi låg och grät i en hög i hennes rum för att vi var så rädda och så små och sedan för att trösta oss så steg vi upp klockan tre och kokade te.

För mig så betyder dessa sex personer mer för mig än någon annan. De är en del av min familj och jag älskar dem som om de var mina syskon. Det har alltid varit romanser mellan oss och vi jämnförde oss i början med vänner-serien. Helena och Martin - Agnes och Simon. David och Erika brukar vi skämta om att de förmodligen skulle gifta sig och leva miserabla tillsammans i all tid. Jag har aldrig riktigt varit förälskad i någon av killarna, däremot har det funnits perioder då Erika höll på inbilla mig att jag var förälskad i Simon och att han var i sin tur kär i mig. Eller att jag och David var själsfränder. Martin var det aldrig något gnabb om, han var kille med snygg mage som mer eller mindre tillhörde alla - Även om han mest var Helenas.

Jag tror inte att jag någonsin skulle kunna säga nog om dessa, om vad de är för några för mig. Vad de betyder för mig. Kamisama, de är mer än syskon, de är mina allt.

Agnes är den person som inte är släkt genom blod med mig som jag känt längst. Vi har gått igenom precis allt tillsammans, hon har tröstat mig när jag varit less på att jag aldrig haft någon pojkvän och jag har tröstat henne när hon gjort slut med en av sina. Hon fanns vid min sida när jag stod med ena foten i graven och jag besökte henne på sjukhuset när hon hade hoppat från Erikas balkong. Hon känns yngre än mig, men samtidigt äldre. Hon är odödlig för mig och vad som än händer kommer jag aldrig att ens komma i närheten att ta henne förgivet igen. Hon skrattade med mig när jag behövde någon som log istället för att säga hur synd det var om mig för att jag hade blivit påkörd av en bil och jag grät med henne när hon berättade för mig hur hemskt det kändes för henne att ha tvångstankar om nästan allt. Hon älskar Marilyn Monroe mer än något annat och har en samling med tavlor och diverse saker i sin lilla etta i Luleå. Imorgon kommer jag att ge henne två nya tavlor.

Erika är den äldre syster som jag aldrig fick av mina föräldrar. Hennes familj är min andra familj och det enda som egentligen saknas är att vi gifter oss så är vi på pappret släkt. Jag får hela tiden höra om hur jag drog upp henne ur hennes ensamhetshål när någon ny människa i hennes liv ska bli presenterad för mig, men jag har aldrig berättat att hon är den som håller mitt liv i balans. Hon är den enda som jag faktiskt kan säga allt till, förutom hur mycket jag egentligen älskar henne. Jag säger det aldrig och kan aldrig göra det för att det är inte nog. Jag är besatt av henne och jag vill alltid ha henne nära. När jag mår dåligt så åker jag alltid hem till henne och även om hon inte orkar vara social med mig så blir jag glad. Även om vi bara ligger i en säng och jag stirrar upp i taket, eller luktar på hennes krulliga hår, medans hon sover så mår jag alltid bra med henne. Vad hon än gör så kan jag aldrig vara arg på henne i en längre tid. Hon suger på tider och hon kommer aldrig ihåg vad man sagt till henne, men jag bryr mig inte om det. Alltid när jag behöver henne så tycks hon dyka upp precis där jag är. Vår stjärna kommer aldrig att slockna för oss.

David. Han är min bror, den äldre brodern som jag alltid drömt om. Han som jag kan fråga allt om, vare sig det gäller ett band som han hatar eller om politik eller vad som helst. Vi bråkar nästan alltid, men precis som med Erika har jag aldrig riktigt lyckats bli riktigt arg på honom. Om något är för generade att prata om så syns det, men om de å andra sidan är något som han brinner för kan han babbla på om det i föralltid. Jag lyssnar alltid på honom (även om jag aldrig säger det till honom) och om jag någonsin behöver ett råd så vet jag att han kommer alltid att säga det som faktiskt är bäst för mig - Om han menar det eller inte vet jag inte. Jag kan prata med honom hur länge som helst och vi kan till och med gå ut fyra på natten när det är iskallt utomhus bara för att vi ska slippa sova. Han försöker konstant lära mig att spela ett av de där otaliga dataspelen som han hittar och finner intressanta och kallar mig hopplös när jag inte lyssnar på honom, men berömmer mig när jag gör något bra. En riktig storebror.

Martin är min pelare. Jag träffar honom nästan aldrig, men jag vet alltid att han finns där. Han är killen som jag presenterade för mina föräldrar som killen med snygga magrutor, men ändå aldrig blivit förälskad i. När jag mådde hemskt och anklagade mig över att ha släppt Agnes så var han där och kramade mig och det är hans som lyfter upp mig och kastar mig i vattnet. Det är han som ger fan i hur jag reagerar när han ställer sig och hoppar i sängen på morgonen när jag fortfarande sover. Han lärde mig köra cross och han sprang ikapp mig när jag tyckte att jag körde fort. Han kastade mina hamburgare i elden och gav mig sen sina egna när vi var i Sundom och grillade. Han bryr sig inte om jag har på mig träningskläder eller om jag tar av mig tröjan för att jag badade med kläderna på utan lånar ut sin tröja för att jag inte ska frysa när vi går hem till honom igen. Han är nästan ett år yngre än mig, men det känns som om vi är lika unga och det känns aldrig som om hans faktiskt bara är femton. När han sa att han skulle börja frilufts istället för natur med mig så kastade jag en banan på honom.

Helena är min själsfrände. Vi klickade direkt och vi är så olika så att vi lika gärna skulle kunna vara dag och natt. Hon är allvarlig och jag är oseriös. Hon är ansvarsfull och låter mig vara slarvig och barnslig. När vi förra året bråkade så träffades vi inte på flera månader, men sen när vi väl gjorde det så var det som om vi aldrig hade bråkat. Det finns inget jag kan säga om henne, för ord är inte nog. Hon är vacker och jag tänker aldrig släppa henne till någon annan.

Simon. Min själsfrände nummer två. Vi bråkar alltid. Han vågar knappt ha mig hem till sig utan att tro att jag ska riva hans rum. Vilket oftast händer när vi har ett av våra slagsmål. Vi skiter fullt och blankt i moraliska regler utan biter och sliter och river varandra precis som om vi vore katt och hund - Eller syskon. Vi är så lika så det är inte sant. Vi tycker och tänker nästan samma saker och vi är till och med lika till utseende. Till och med så lika att hans egen mor har påpekat det för oss. Men hur mycket vi än slår varandra, eller biter eller säger elaka saker, så är vi aldrig osams när vi skiljs åt. Han har knuffat mig i en iskall pool, jag har knuffat honom i en iskall pool. Jag har slitit sönder en av hans tröjor och hans slet sönder en av mina. Vi har alltid kul och det är skumt att vi inte faktiskt är tvillingar. Och trots allt så är han bara månaden yngre än mig.

Det finns så ofantligt mycket mer att säga om alla dem, men det går helt enkelt inte att sätta i ord. Om jag skulle stå och bara skrika i flera timmar, så skulle det inte täcka alla mina känslor. Jag saknar dem och jag längtar efter dem ännu mer. Jag älskar dem och jag är så glad för att de faktiskt finns.

Tack.