Tja, Matildas konfrimation då. Ville liksom inte gå till kyrkan och sitta där i typ två timmar, men på något sätt så följde jag med i alla fall. Jag orkade liksom inte säga emot. Jag skulle ha sagt emot.

Jag stod uppe på läktaren och väntade på att alla skulle sätta sig ner så att jag också kunde det. Då såg jag honom. University-dude som står och är helt precis som vanligt. Min mage knöt sig, hjärtat bankade ut sig och hoppade ner på och blev krossat emot golvet och fjärilarna inne i mig skavde sönder min insida med sina förbannade vingar.

Jag kunde inte tänka på något annat än honom hela tiden i kyrkan. Jag ville bara vara var som helst utom där. Eller så ville jag att han inte skulle vara där.

Men värre blev det inte förrens vi kom ut ur kyrkan. Jag trodde vi skulle gå därifrån direkt, som när jag konfrimerade mig, men icke. Jag kände blodsmaken i munnen och hoppades att jag inte skulle börja blöda näsblod. Jag såg honom ingenstans så då tänkte jag att det skulle vara helt lugnt. Men då, helt ur tomma luften. Igen. Mitt hjärta slet upp mitt bröst och försökte gömma sig för honom, jag vet att jag var kritvit i ansiktet. Där stod han, bredvid mig, snuddade till min arm när jag vände mig om för att se vart pappa var.

Jag stannade kvar. Och när jag gick så kastade jag bort allt. Jag struntade i att kolla på honom igen. Jag har gått vidare. För nu.