Sofia, Jonna och Linda. Ni förstår inte hur lätt ni har det med bara äldre syskon. Jonna dessutom som inte ens har några som bor hemma. Eller Sofia vars bror har en egen dator. Linda kan vara ett undantag som påstår att Johan tar varje chans han får att plåga henne.

Jag kommer hem, för en gångs skull före Matilda. Men bara för att jag cyklar förbi henne så får hon chansen att ropa att hon paxar datorn. Och hur länge skulle inte hon sitta vid den? Jag lovar att det inte bara hade varit en timme, eller ens två timmar.
Vad tror ni hon gör när jag inte lyssnar på henne utan själv sätter mig vid datorn? Jo, hon får ett raseriutbrott och gnäller om att hon hade paxat och att hon skulle göra läxorna (samt kolla in var enda fjortissida som finns) och att hon inte skulle sitta nå länge. Inte mitt nå länge som är kanske en halvtimme, utan hennes som är minst det dubbla. Plus att man alltid måste lägga till minst en kvart på vad hon egentligen sagt. Sen när jag drar upp att jag inte en enda gång på två veckor fått sitta vid datorn efter jag kommit hem från skolan, så tycker hon att jag visst fått det, bara att hon inte kan komma på när. Det håller verkligen i längden.

Sen är det nästan bevisat att jag sitter mindre vid datorn än vad hon själv gör (vilket är ganska uppenbart, för hennes "Jag ska bara kolla den här" betyder "Jag ska bara kolla den här och den här, samt svara på vart enda jävla inlägg som jag fått". Vips, två minuter har ökat tiofalt. Och inte en enda gång jag kan komma på har hon heller suttit den tid hon sagt, alltid minst fem-tio minuter extra.

Och min kära mor vill ge mig ytterligare ett syskon. Visst säger jag. Så fort jag har lämnat boet och inte kommer krävas ta ansvar för den lorthögen, som med de andra två ungarna. Snart börjar jag tro att det är mina barn och inte mina syskon. Tur att man har "Det är dina barn, inte mina"-argumentet i alla fall.

Vem som helst av er tre skulle jag byta med när som helst. Speciellt Sofia som far till USA minst en gång om året.