Jag blir så irriterad! hela tiden så ser man bilder över allt på internet där det står; "I support gays!" "Kärlek är kärlek - Oberoende av kön!" och "Homofobia is stupid!" Less är vad jag blir. Vad fan? Ska ni hata folk för att de har rädsla för homosexuella? Eller för att de bara hatar alla bögar och lebbar? Det är ju samma sak, fast av en annan anledning. Inte fan ser man någonstans någon som bildar klubbar för att de hatar folk som är rädda för vatten - Vad fan är det för fel på folk?

Jag lovar; Alla som stöder homosexuella och skriver sådana grejjer som att "Åh herregud vad jag blir less på att folk hela tiden hatar bögar och lebbar, låt de vara de om de vill vara bög och lebb!" Kamisama människor! Om ni nu tycker det är så viktigt med acceptans och att man ska låta folk vara - Låt då de som INTE är faghags eller bara inte har något emot homosexuella vara då. De har lika mycket rätt till en åsikt som ni har, eller som homos har.

Kallar ni det rättvisa? Att en person ska få vara fri att säga vad den tycker, men en annan inte får det? Det är ju precis så som vi har det nu. Fast nu är det så att det är homofoberna som får säga vad de vill.

Det ni verkar vilja säga är precis lika dåligt som Yttrande friheten. Man får säga vad man vill, så länge man inte säger något dumt mot någon folkgrupp. Bara att erat byter ut folkgrupp mot homosexuella. Är det verkligen helt rätt? Har ni verkligen tänkt igenom vad det är ni menar? Eller ni kanske bara är precis som alla andra som inte tycker att alla ska ha lika rättigheter, att även homofober ska få säga vad de vill?

Visst, det är att gå över gränsen när man kallar någon bögjävel eller lebbfitta, men är det inte samma sak när man säger jävla homofob? Visst, det är hemskt att bögar blir misshandlade för att de kysser varandra, eller inte får gå på skolbalen tillsammans - Men det som inte är lika uppmärksammat är att det faktiskt finns de som blir misshandlade bara för att de har en åsikt som inte talar för homosexuella. För att han eller hon kanske inte helt enkelt tycker att det är rätt att man gillar sitt eget kön.

Jag måste få fråga alla som tycker att "homofobia is gay"; Vad tycker ni om att en syster och en bror blir kära? Incest alltså. Är det samma sak som med homosexuella - Att de borde få gifta sig och de borde få älska precis vilka de vill, eller är det äckligt?

Och egentligen; "homofobia is gay" talar inte det för att det skulle vara en dålig sak att vara gay? Blir inte det ett dubbeltydigt budskap? Att det är bögigt att vara homofob? Det går väl inte riktigt ihop? Man kan inte vara bög och vara rädd för bögar. Eller jo, det kan man väl - Men jag gissar att de flesta homofober INTE är gay. Eller vad tror ni?



By the way; Om ni undrade så är jag inte en homofob, utan snarare motsatsen. Det finns vissa tillfällen då jag önskar att jag skulle vara en kille just för att då skulle jag kunna vara bög.

Tja, nu har jag mina solglasögon igen. Faktiskt. I alla fall ett par. Jag vill ha mina pilotisar! Jag var ju jätte cool i dem >x< Jag SKA hitta dem imorgon, precis som jag hittade de andra idag.

Grr på den lilla tjuv som gömde dem undan mig. Och då menar jag inte 'Grr' på något komiskt sätt alls. Jag är asförbannad.

Seriöst. Om något försvinner igen kommer jag smälla av!

Jag är muy arg på den här publishme.se Väldigt mycket muy arg. Den vill inte alls göra som jag säger. Jag börjar dessutom tänka att det inte bara är den utan hela datorn eftersom den inte vill göra med min bakgrund heller som jag hittade ett litet fel på.

Så nu finns det varken bakgrund eller logo till min blog. GREAT!

I do NOT like this site right now.

Nu är det så här att det har kommit ett antal kommentarer om att ha fantasivänner till mig - inte bara på bloggen, utan tidigare har dennna fråga diskuterats mellan mig och vänner, till och med familj tror jag.

Jag tycker att folk ska skita i (ursäkta uttrycket, jag är inte arg egentligen, bara lite småirriterad) vad andra gör, tycker och tänker så länge som det inte skadar någon annan. Visst, folk kanske blir störda om de får veta att någon går och pratar med sig själv, men ärligt talat, om jag skulle gå på stan och prata för mig själv med en låssas-kompis som ingen annan, uppenbarligen, hörde - Då skulle de lika gärna kunna tro att jag pratade i telefon med headset. Det är ju inte förrens de får veta att jag faktiskt inte pratar med någon "verklig" person som det stör dem.

Å andra sidan; vad är verkligt egentligen? Jag vet att säkert Sofia och Jonna inte kommer att gilla att jag börjar prata om alla mina kaos-teorier och annat som de finner läskigt (läs: Sofia, Jonna... Ni fortsätter läsa detta inlägg på egen risk och jag tar INGET ansvar för vad ni kan få tvångstankar om).

Jag menar; De flesta som har lyssnat på kemi-lektionerna (nu menar jag inte bara de i min klass, utan alla som har läst Kemi A på gymnasiet med en lärare som faktiskt undervisat) vet att det tydligen inte går att ha ordning. Allting strävar efter kaos. (Egentligen skulle jag vilja skrämma Sofia med detta sen, men om hon inte läser detta så är det ingen fara.) Detta på grund av att det är enklare att ha kaos än ordning, det kräver mindre energi.

Vad är det då som ger mig tvångstankar egentligen och hur FAN kopplar jag detta samman med min systers låssas-kompisar?

Jo, tvångstankar. Jag får tvångstankar och det mest simpla egentligen, så länge som jag inte kan förstå mig på det. Antingen för att jag inte kan förstå det för att det inte är meningen att någon ska förstå det och därför försöker jag maniskt att veta mer så jag kan förstå - Eller så gäller det någon som jag helt enkelt gett upp om, något som jag absolut INTE kan eller vågar tänka på.

Vatten. Höjder. Öppna eller stängda ytor. Visst ljus och visst mörker. (Mycket kommer fram nu, så blunda om ni tycker det är otäckt.) Egentligen så har allt detta med en enda sak att göra; Min klaustrofobi. Vatten - Jag kan inte röra mig fritt, det hindrar mig från att andas och att fortsätta med mitt liv om jag så önskar. Hamnar jag på ett visst djup så kan jag inte längre veta vilket som faktiskt är upp eller ner. Höjder - Kommer jag för högt upp har inte längre jag kontrollen över mig själv, jag kan inte avgöra om jag krossas emot marken där nere eller om jag skonas.

Man kan även säga att detta har en koppling till att jag skulle känna mig svag om jag inte själv hade kontrollen. Visst säg det, jag gillar att ha kontroll, jag gillar att veta vad fan det är jag pratar om och sysslar med - utnyttja att en del människor inte vet något för min egen vinst. Men fortfarande... jag kopplar det till min klaustrofobi. Missförstå mig inte för klaustrofobi är inte att vara rädd för stängda, små utrymmen - Man kan mycket väl vara rädd för stora öppna platser. Åter igen; Det är för att man tappar kontrollen.

Allting grundar alltså i att ha kontroll över allt.

Jag tror jag kom ifrån ämnet nu ganska mycket ^^' Kaos. Vi strävar efter ordning, men i grunden efter kaos. Vi vill ha kontrollen, så att vi kan bestämma när vi ska förlora den. Låt människan göra det. Låt människan vilja ha kontroll, vilja sträva efter ordning fastän man inte kan uppnå det totala, det fullkomliga. Det är ändå inte många som inser att det är det som de strävar efter utan ger det andra namn, maskerar sina egentliga tankar. Andra vet, men vill ändå inte erkänna. Som jag.

Min syster vet mycket väl att hennes vän Amanda inte finns, men icke desto mindre kommer hon fortsätta att tänka på henne. Och det finns inte någon som är person nog att säga till henne att Amanda INTE finns, för det avgör hon själv. För om inte tanken finns, vad finns då egentligen?

Om allt detta skulle vara en enda persons illution, alla människor var en persons önskan och vilja - Skulle allting inte finnas då?

Detta är saker som jag tänker på mest hela tiden. Utom på kvällen när ingen annan är vaken, för då tänker jag att att det står en clown med en motorsåg eller diverse alternativt vapen för att mörda mig där jag inte kan se den.

Slutsatser? Jag har tvångstankar om otäcka saker och att jag skulle vara rädd för att förlora kontrollen och dö.

Ni har väldigt fel, små personer som inte finns.

Usch vad ful den här publishme.se grejjen är. Det är så fult att sitta här och skriva. Det ser nästan likadant ut, men med fulare färger och trångare saker. Jag säger bara en sak; Håll kvar vid blogg.se så länge ni kan, eller byt nu om ni vill veta sanningen direkt.

Huh...

Alltså, jag kom att tänka på stereotyper och klädstilar och allt som har med det att göra nu när jag började tänka på min novell (för jag har fastnat på just den raden som jag använder som titel - jag skriver en songfic).

Under Valborg så var jag i Persön. Det visste de flesta redan skulle jag tro, eftersom jag redan nämnt det x-antal gånger. Där jag jag två tjejer som var "emo". Ja, vad är då definitionen av emo egentligen? Någon som skär sig i handlederna, lyssnar på My Chemical Romance, har mörkt hår och är deprimerad?

For your information; NEJ; det är det inte! Knappast att man kan se på någon att de lyssnar på My Chemical Romance, sällan att folk går och flashar sina skärsår och bär en tröja där det står "Jag är deprimerad!". Mörkt hår, visst - Men det är något typ 50% av jordens befolkning föds med idioter. Dessutom misstänker jag att ni knappast skulle gå fram till min pappa och säger "Fan vilket jävla emo du är!" För nu är det så att min pappa har mörkt hår, han lyssnar på My Chem. och tycker de är bra och han har en depression. Han skär sig visserligen inte och det är jag glad för. But you get my point, ne?

Det är inte så enkelt att klassifiera en stereotyp. Det som de flesta går efter när de kallar något emo är klädstilen. Det är inte riktigt rätt. Visst; "Riktiga" emos klär sig kanske på ett visst sätt, men förmodligen inte alla. Jag hade den här diskutionen med några kompisar under Valborg (ja, de från Persön, nej, de är inte emo). En av dem har en flickvän som är emo. Om jag inte misstar mig HELT OCH HÅLLET. Hon avskyr My Chem. och tycker att det är en disgrace att folk kallar dem emo när de inte är det.

Är det någon som fortfarande inte förstår mig? Synd för er, för då är ni idioter som knappast kommer förstå hur man än förklarar för er. I alla fall - En sista gång får jag väl säga det;

Folk är inte emo för att de ser ut som det. Och emo är inte någon som cuttar upp sina handleder dag ut och dag in samtidigt som de gråter till My Chemical Romance. De kan faktiskt sitta och smacka på folks ögon också >w<

Fan vad jag blir less och irriterad på min lillsyrra hela tiden! Ni förstår inte alls hur lyckliga ni ska vara att ni bara har äldre syskon, dessutom om ni inte ens har systrar! Matilda tar mina saker hela tiden och det finns inget jag riktigt kan göra åt det heller!

Det senaste gångerna har det varit att hon har tagit min kamera och då har jag blivit redigt less på henne, så nu får hon aldrig använda den igen. Spelar ingen roll om hon ska fara till Frankrike eller om hon ska till Afrika eller Japan, hon får fanimej aldrig röra den igen.

Nu har det dock inte varit kameran som hon har snott utan mina solglasögon. Notera gärna att de ska vara plural på solglasögon. Och jag lär inte få tillbaka varken mina pilot- eller flugglasögon eftersom hon nu har farit till Frankrike. Dessutom kommer hon inte hem förrens om typ tio dagar. Jaha. Vad kul.

Inser ni nu hur lyckliga ni ändå borde vara att ni inte hr yngre syskon? Ni har alltid varit yngst och knappt blivit försummade på något.

Jag däremot fick lära mig att växa upp så fort jag fick yngre syskon och nu när de äntligen inte vill ha mamma och pappas uppmärksamhet lika mycket så tar de mina saker istället.

Jag är redigt förbannad.

Åh, skola. Vad skoj.

Jag vill ta en senare buss, men jag gissar att jag skulle hinna med nio-
bussen och jag vill umgås med folk. Plus att jag kommer sent om jag
tar den andra bussen. Bara typ tio minuter, men ändå.

OMB!

Jag orkar inte idag.

Jag har en svenska slash historia rapport att skriva tills onsdag. Jag vill inte skriva en svenska slash historia rapport. Jag orkar inte skriva en svenska slash historia rapport. Jag måste skriva en svenska slash historia rapport. Usch.

Jag har visserligen ett intressant ämne, men boken jag har valt har hitintills inte varit lika intressant som ämnet. Det mest intressanta var introduktionen som handlade om hundra år senare, om hur huvudkaraktärens son upplevde bombningen i Nagasaki under Andra världskriget. Jag ångrar att jag inte valde att ens försöka hitta en bok om Normandie. Jag är korkad. Hade jag hittat en sådan hade jag slukat den för länge sedan.

Jag måste ju i alla fall skriva den, annars kan jag ju räkna med ett nersatt betyg i både svenska och historia och det skulle jag fan inte klara av.

Tur att samurajer är intressant i alla fall.

Alltså, hela dagen idag har jag typ suttit och nött pappas bok-serie om Andra världskriget. Mest kanske den om Normandie, eftersom jag av någon anledning finner den mest intressant. Något som jag dock stör mig på med hela andra världskriget ser man ganska tydligt på denna bild:



Ser ni vad fint och vitt Sverige är? Detta är för att vi var så kallade "neutrala", så vi slapp få våra ass kickade av Hitler och Nazi-Tyskland. För det hade Sverige mest troligt fått. Jag vet ju visserligen inte hur det hade gått och Sverige stått emot, men ändå. Jag tycker att det var JÄVLIGT fegt. Eller egentligen inte det heller, jag tycker det är väldigt FULT. Eftersom vi egentligen inte var neutrala utan lät Hitler skicka folk omkring precis som han ville.

Jag är glad att min slät härstammar från Finland och att mina förfäder (Det låter väldigt fult att säga det dock xD) till och med var med och slogs i kriget. Även om vi fick vårat ass kickat av Ryssland eller Tyskland eller vem det nu var. Förmodligen båda.

Jag satt just och försökte göra min syster så obekväm att hon bara var tvungen att låna ut några kläder till mig, men inte då. Jag lessnade först. Mest för att hon skrev på sin bilddagbok att hon var annorlunda och stack ut från mängden.

Förlåt mig Matilda, men nej. Väldigt nej. Du sticker inte ut från mängden och du är inte särskilt annorlunda från alla andra. Jag har känt dig i snart femton år och på senaste tiden tycker jag att du mer har försökt att vara som alla andra än att vara så annorlunda från alla andra som det går. Detta har jag kommit fram till då jag utgått ifrån mig själv. Jag är annorlunda, jag sticker ut. Jag säger inte att du inte är unik, det är klart att du är, men du är inte så annorlunda mot alla andra i din ålder, eller kring din ålder.

Jag kanske inte känner dig så väl, men om jag tänker efter hur du beter dig då du är hemma, eller hur du beter dig då du är med andra, så är du inte så annorlunda.

Jag, när jag är hemma, då sitter jag och lever i min lilla värld, medans du ständigt måste ha kontakt med resten av din umgängeskrets. När jag är med folk, då sticker jag ut, jag drar till mig blickar (inte alltid positiva) för att jag har på mig något visst eller för att mitt hår ser ut som piss eller för att jag har saker i ansiktet, för att jag låter mycket eller för att jag klantar till det rejält och sedan skrattar så att alla inom en radie på fem hundra meter hör mig. När du är ute, eller är med folk så känns det som om du gör till dig för att synas, du vill alltid se ut som ditt bästa och du drar till dig blickar för att folk tycker du är snygg eller för att de tycker att du ser ut som en fjortis, som alla andra.

Vi är helt olika, du och jag. Och jag stämmer in på (i alla fall på min definition av) att vara annorlunda. Du gör det inte.

Kanske ska vi då kolla upp vad annorlunda innebär.

Några synonymer:
olik, ovanlig, avvikande, särpräglad, egen, apart, olikartad

Tyvärr, Matilda, jag tycker inte du är så annorlunda. Du försöker, du kanske egentligen vill vara annorlunda, men det lyckas inte. Jag kan inte se något med dig som skulle vara annorlunda. Inte din klädstil, inte ditt sätt att vara, inte din "varierade" musiksmak, inte dina vänner, inte din pojkvän (nu känner jag honom inte och vet inte alls vad jag pratar om, han är säkert en hyglig prick) och inte något.

Du har alltid försökt att passa in. Det kommer du alltid att göra. Precis som jag alltid kommer försöka sticka ut.

Du har väl din definition av att vara annorlunda, precis som du har din definition av allt annat. Som innebörden av att vara sträng. Eller att vara emo.

Men vad jag har sett av dig så finns det inget med dig som skulle vara så annorlunda. Möjligen jag. Vi är väldigt olika du och jag.

Vart du än går skulle du förmodligen hitta någon som du skulle kunna komma överrens med, om så än att du gick in på estetiska när det bara är svartrockare och "emos" där. Jag å andra sidan fick ett gäng med "du" efter mig som sjöng "emo emo emo" efter mig när vi var på studiebesök till gymnasiebyn i nian.
Du skaffar dig vänner på tio minuter, medans jag tog en vecka på mig innan jag knappt ens pratade med någon i ettan på gymnasiet.
Du tycker att du är annorlunda och alternativ för att du vill gå Estetiska trots att du är en fjortis, precis, du är som alla andra, men tro det eller ej; Det finns fler fjortisar där redan än du tror. Jag å andra sidan kom in som det emo som fick sånger om mig på natur och lyckades att fortsätta sticka ut ur mängden.

Misstolka inte Matilda, jag älskar dig och trots allt så finns det egentligen ingen som du. Men du är alldelens för lik många andra för att kallas annorlunda.

Det är jag också, men "jag" är mer utspridd över världen. För inse faktum Matilda, att lyssna på tAKiDA och Adam Tensta är inte att ha "varierad" musiksmak, det är att gilla vad som är populärt just nu. Att lyssna på My Chemical Romance och samtidigt gilla till exempel klassisk musik som Josh Groban (okej, inte jätte klassisk, men ändå), det är varierat. Att lyssna på Slipknot och sedan byta vidare till Säkert, det är varierat. Från soundtracks till Disney-filmer till KoRN, det är annorlunda.

Inte att lyssna på RixFM och sedan tycka att man har varierad musiksmak för att man lyssnar på Jason Mraz och tAKiDA.

Att du däremot kan snappa upp att Alter Bridge faktiskt är bra från mig och inte för att Blondinbella eller Kenza har sagt det, DET är annorlunda.

Nu ere så här att jag funderar lite granna nu. Jag vet inte riktigt på vad, men jag funderar i alla fall mycket. Mest på hur mamma nu kommer svara när jag frågar henne om jag får gå på konserten och sedan därefter lägger den obligatoriska följdfrågan till det. "Kan du föra över mina pengar till mitt konto så jag kan betala biljetterna då?"

Hm... Jag misstänker nästan att det kan hända att bli så att mamma säger: "Nämen, då får du inte gå." Då kommer jag undra hur hon hade tänkt sig att jag skulle lyckas köpa biljetter utan pengar.

Nä, jag orkar inte sitta och fundera på det nu, så jag ska skriva på Romeo x Romeo istället.

Detta infanns i en konversation jag hade. Visade sig dock vara ett väldigt grymt och väldigt sent första april skämt. Inte kul.

Alltså. Pizza är gott. Men jag vill faktiskt äta något annat än det. Det här är typ andra slash tredje möjligtvis fredagen vi äter det. Snart kommer jag ju vara helt less D: Suck. Jaja, jag är hungrig, jag kan inte matstrejka.

Liver knullar. Blä.

Alltså, när jag lämnade skolan trodde jag att det skulle bli värsta fina dagen idag för det hade varit det ditintills, förutom det faktum att jag inte såg Städis idag då. Snyft. I alla fall. Vi hade slutat tidigt och fint och jag hade värsta helgen att se fram emot med bara massa kompisar och skit och så gick jag till Örnen för att se om Erika-chan skulle sluta så vi kunde åka med samma buss och det skulle hon. Pepp. Vi hade värsta mycket att prata om för vi har inte setts på två veckor, så vi satt och hade jätte mycket att prata om och stuff.
Sen så gick Egon och Håret (formally known as Vitjackan) förbi och såg lite dryg-snygga ut. Jag tror jag gillar dryga killar, så länge det inte går till överdrift. Och sedan ser jag också Bandana-killen gå emot bibliotekets håll (förmodligen inte till biblan men men).
Senare på bussen bestämde vi att eftersom jag hade slutat så tidigt så kunde jag kolla upp med Simon och Martin och typ vara med dem innan deras buss gick från Råneå och jag var värsta glad för jag har inte träffat Martin sen typ i julas eller något.

Så när bussen rullar in i Råneå så blir det nästan att jag flyger till skolan, för jag är så cp-glad. Jag går in, men bestämmer mig för att jag hatar skolan lika mycket som jag hatar den, så jag GÅR UT och väntar (hör och häpna). Jag sitter och väntar och det kommer ut lite ströfolk, mest småglin (94 och några 92) som jag stör mig på för att de försöker vara så jävla coola. Yeah right. Man blir inte gladare av att de vill använda mig som måltavla för sina snöbollar när jag sitter och läser.

Så när jag sitter där och är lagom less så tänker jag att de sitter väl därinne och är glin som inte kan hantera kyla (Martin och Simon då), men att jag som fan inte tänker gå in i den jävla råtthålan. Har jag sluppit därifrån med livet i behåll ska jag vara nöjd och inte gå dit fler gånger. Bussarna rullar in och folk börjar strömma ut ur skolan. Men inte en skymt av skitungarna. DÅ HAR VÄL GÅTT OCH BLIVIT SJUKA BÅDA TVÅ SAMTIDIGT!

IRRITATION!

Jag reser mig och och går surt därifrån. Jag har fan frysit röven av mig och de behagar inte ens att vara i skolan. Piss på dem, jag som hade tänkt att vara snäll och allt > >

Och som grädde på moset så har jag en jävla bokrapport att skriva till engelskan som ska vara klar idag. Suck. Ja, livet knullar, men jag har fanimej inte någon glädje av att sitta och se på i alla fall.

Jaja, det är ju filmkväll imorgon hos Erika i alla fall, och Simon och Martin ska ju dit då. Fast det kommer väl bli så att antingen får inte jag fara eller så är inte de där. Då blir jag förbannad.

Dagen har varit ganska trevlig. Förutom det faktum att jag klev upp klockan sex i morse bara för att jag skulle kunna komma på den där filmkvällen som vi ahde tänkt ha hos Linda, men som inte blev av för att alla dissade det. Utom jag då. Så då var det bara till att vara i Boden och hönda i ett par timmar. Jag fick inte ens Lestat klar-läst. Suck.

Sen ahr vi ju det faktum att mamma inte gjorde så att min månadspeng kom in varje månad, utan bara då hon har lust och sätta in den så när jag och matilda skulle äta lunch och jag inte hade några pengar för jag tänkte att jag skulle kunna ta ut pengar så fick Matilda låna ut till mig. Jävligt tur där att hon hade pengar med sig då. Det är bara Matilda som har varit snäll med mig idag *morr*

Sen fick jag och Matilda gå från Boden centrum hela vägen till Bodentravet och jag kan säga att det skulle ha varit trevligt, om det inte hade varit för att slasket försökte äta upp min kjol som jag tänkte vara fin i idag när jag skulle VARA MED MINA KOMPISAR!

Och som grädde på allt så håller min absolut nyaste favorit karaktär i Kyo Samuraj Deeper att dö. Poor Muramasa. Snyft. Att jag har fått fyra nya böcker idag är INTE ett plus eftersom om jag läser dem så kommer Muramasa komma ännu flera steg närmare sin död *cries out loud*

I'M IN LOVE, FOR CHRIST SAKE!

N ska jag gå och rita massa fanart av Muramasa och mig och skriva en massa fanfics också. Snyft. han är precis som Mirai och jag älskar Hirai (han är min blivande make vet ni).

Vart har alla tagit vägen? Ingen är ju inloggad på msn (typ). Alltså. Jag ville ju lixom få tag på ett par tre personer - Jonna, Linda och Sofia kan känna sig jävligt sprängda av en Flygande Gustav (Ja, jag gör paraodi på War of the Worlds) - så att jag kunde fråga dem om imorgon. Då jag nämnligen kan vara så illa tvungen till att stiga upp klockan tidigare än sex för att fara till Boden. Detta skulle resultera i en mycket ilsken Amanda på måndag (aka: skol-dag) om det visade sig vara förgäves. För i sådana fall vill jag åka med pappa till farmor och farfar. Faktiskt.

Jag tror jag ska ta och lyfta upp telefonen och hoppas att jag väcker någon, för jag är lite småsur just nu. De tvingar mig att ta till telefoner!

BLIR DET NÅGE JARED IMORGON ELLER VAD?

Okej, kommer ni ihåg min stortå? Den där som fick en fet jävla träbit på sig och blev blå och svullen? Jag tror jag nämnt den i alla fall. För typ tre veckor sedan något var det det hela hände i alla fall, det där med träbiten och min tå och grejen är att det fortfarande gör ont. Så jag fick en tid hos distriktsköterskan som skulle kolla min tå. Klockan tre idag. Men då ringdes det och ändrade till halv elva - elva, de visste inte säkert så jag kunde lika gärna fått sitta där och vänta en halvtimme.

I alla fall.
Hon sa att även om det skulle avra en fraktur så fanns det inte så mycket att göra, men att hon skulle låta mig prata med en läkare så att om det fortsätta att krångla så skulle det finnas ett intyg från en läkare att ge till försäkringskassa och shit.
Så jag fick prata med en läkare. Hon sa samma sak, det fanns inget att göra om det var en fraktur, men att hon kunde ge mig ett skoinlägg så att det inte skulle göra ont när jag gick i alla fall. Men då fanns det inga på vårdcentralen så då var hon tvungen att ge mig en röntgen-remiss så att om det faktiskt var en fraktur så kunde jag bli vidare skickat till en ortoped. Skoj. Så nu ska jag och röntga min tå ikväll. om jag kan ta mig till Sunderbyn alltså. Men det tror jag. I värsta fall är det bara att jag tar bussen till Luleå och sedan till Sjukhuset och sedan till akuten och bla bla bla. Det är ingen som orkar läsa om hur jag ska gå tillväga i alla fall.

Det är jobbigt -.-'

Glöm vad jag nyss skrev om att allt gick så enkelt och bla bla bla. Så fort som jag hade skrivit det och pappa farit för att hämta min syrra så klarade jag av att göra en uppgift och sen körde jag fast. Jag hoppade över den första jag körde fast med, men så var jag fast på den andra i alla fall igen.

SURT! Kemi suger lika mycket nu som det gjorde igår. Fuck.

Sayonara yet again