Alltså. Idag har vi haft EN lektion. Eller snarare ett prov. Med andra ord har vi varit i skolan i cirka två timmar. Två MINUTER efter att prover hade börjat, dvs. 08:17, så hade vi sett alla. Knut, Egon, Håret, Wimp, Kepsen, Jared, Städis. Okej, inte riktigt alla, inte Diva och Bögen.

By the end of the day hade vi däremot sett alla. Dessutom hade vi sett Bögen sitta och se helt söt ut när han hade mattelektion också. Kawai~

Today is a fine day ^^

Jag sitter här, natten till söndag (fast nu är det söndag) och lyssnar på musik högre än vad jag brukar göra på natten, för att annars väcker jag folk. Nu är det dock bara jag och hunden hemma, ingen som klagar med andra ord.

Jag läste just Erikas blogg och ett blogginlägg om hennes mens. Över att hon skulle vara känslosam och så vidare i en vecka nu (ni som inte vet hur hon kan bete sig då ska skatta sig lyckliga, hon är som på morgonen när man väcker henne). Jag å andra sidan känner inte med henne. Jag förstår inte hennes smärta i att ha mens.

Javisst, jag har kommit in i puberteten. Javisst, jag har fått min första mens osv. Men nu börjar jag undra lite grann. Det känns som om det är mer än fyra veckor sedan som jag hade min mens sist. Visst, en del har mens med tre veckors mellanrum medans andra har med fem veckor emellan. Men jag brukar ha fyra.

Nu har den emellertid inte kommit på ett bra tag. Detta orsakar givetvis funderingar. Kan det vara så att jag har slutat få mens av någon anledning? Att jag har hamnat i ett premature klimakterie? Att jag har blivit befruktad av Gud och bär på den nya Messias?

Frågorna är många. Fast jag får vänta ett par dagar till innan jag börjar oroa mig på riktigt. Vem vet? Jag kanske får min mens i natt.

Nu ska Sofia till New York med sin familj (med undantag för Gustav om jag förstått det hela rätt). Vi vet alla hur det kommer bli, mina minnen går tillbaka till fredagen då hon hade farit till Frankrike och Julian (Utalas typ Schulieen eller Schuliaan). Hur mycket vi såg Knut och co. Nu kommer vi förmodligen inte bara se trion utan även Bögen och Diva, Wimp och Kepsen, Städis och Jared samt alla andra som vi hela tiden träffar.

Men jag kommer sakna henne. Hon är ju mitt klotter offer och det är ju henne som man berättar allt för! Även om man berättar allt för Jonna och Linda också så är det av någon anledning Sofia som man vill berätta för först. För mig är det så i alla fall. Jag tror det är för att vi reagerar på ungefär samma sätt. Och för att vi har ungefär samma smak när det gäller killar (då menar jag inte att jag inte gillar samma killar som någon av mina andra kompisar, bara det att Sofia ligger närmast min smak).

Och det blir ingen fredagstatuering nå mer heller. Snyft.

Jag saknar ju henne redan.

Ja, herre min je. Hur många gånger måste jag säga att han inte ritade på mig?


Jag börjar bli allvarligt less. Eller inte allvarligt, men det känns VÄLDIGT fult. Bara för att alla ska vara på det hela så ska jag fylla i vad som inte stämde. Nog för att alla ändå kommer att retas. Allt med fet text stämmer EJ.

Bussen rullar fram, snabbt, men ändå för långsamt. Jag mår illa, eller snarare så känner jag mig tragisk. jag vill bara hem så snabbt som möjligt, eller aldrig kliva av bussen. Busschauffören svänger in vid Aurorum, jag kan se honom därifrån jag sitter. Mitt hjärta skriker hem.
Jag ser honom redan innan dörrarna har öppnat. Jag har sett honom några gånger tidigare också, på måndagar med den första bussen som går vid halv fem. Jag lyfter ner mina grejer från sätet bredvid mig, för jag vet att någon kommer sätta sig bredvid mig. Det är nästan fullt på bussen. Han kommer aldrig sätta sig bredvid mig.

Automatiskt, utan att kolla vem det är som har frågat om han kan sitta bredvid mig så flyttar jag på min väska, utifall att ingen tänkte sätta sig där. Sedan ser jag att det visst är han, han som aldrig skulle sätta sig bredvid mig. Jag ville att han skulle gå bort direkt igen, men det kunde jag såklart inte säga. Jag ville inte att han skulle sitta där, jag kände hur min kropp vred sig emot honom, kastade mina armar kring hans arm och grät ut emot hans axel. Jag gjorde självklart inte så, jag kände honom inte ens, jag visste inte ens vad han hette.
Jag lutade mig ännu mer mot fönstret, blundade, höll fast mina händer i varandra, bara för att jag inte skulle göra så. Bussens gungande vaggade mig snart till sömns.

När jag vaknade så var han inte bredvid mig längre. Jag hade gråtit i sömnen i alla fall, så jag torkade bort mina tårar. Jag tog mina saker och klev av bussen, vandrade den dryga kilometern som jag fortfarande hade kvar innan jag kom hem. Jag drog mig direkt tillbaka till mitt rum, orkade inte se någon, orkade inte prata och inte lyssna. Jag mådde om möjligt ännu värre nu än innan han klev på bussen. Det skreks åt mig efter en timme att jag skulle komma ner och äta. Jag orkade inte. Jag ville inte sitta och kolla på när någon tog in mat i munnen och tuggade runt det innan det svaldes som den äckliga sörjan det är.
Jag tvingades ner i alla fall.

Mamma frågade mig vad som stod på min hand, jag drog snabbt ner ärmen över det, jag ville inte att hon skulle bry sig. Vad spelade det för roll om jag klottrade på mina händer då och då? Det skadade bara mig, om ens det. Bläcket i min hud och i mitt blod skadar inte henne, hon behöver inte veta.
Då kom jag ihåg att jag visst inte hade skrivit något på min hand, eller ens ritat. Jag plockade bort efter mig och gick snabbt upp till mitt rum igen. Satte mig på sängen och drog upp min tröj-ärm igen. Jag hade inte ens någon sådan tuschpenna. En röd, med en bredspets, kanske 1,2.

Hoppas att alla förstår nu ^^

"Asshole!" His friends gathered around him, looking at the bruise I gave him. It felt good knowing he wasn't untouchable, knowing that I could make him bleed.

Åh, vad han äger! Kärlek!

Och jag är klar med kapitel åtta nu plus att jag bara har kvar avslutningen på min skol-grej. Känns bra. Känns mindre bra att jag har spanska prov imorgon. Usch. MEN LÅT OSS ICKE FOKUSERA PÅ DET! Ho ho ho!

Nu ska jag gå upp och skriva på kapitel nio innan jag ska pömsa sött.

Goodnight everyone!

Kami-sama;
Amanda-chan

... men jag gillar faktiskt Brolle. I alla fall hans gamla låtar. Jag kommer ihåg hur coolt det kändes för tre år sedan när jag såg honom stå på LK och kolla på något rock band som spelade och jag frågade om hans autograf. Jag har självklart inte kvar den nu, synd nog.

Min favorit låt är ändå den som de sjöng i körslaget idag; Watching the stars. Gomenasai, Jonna-san, men jag får tycka som jag vill.

Ere fest hos er eller?

Tja, imorgon gäller det. Min oskuld som icke-festande-tonåring kommer att vara bortblåst och kommer aldrig komma tillbaka igen. Coolt det hade varit om jag hade kunnat säga att jag aldrig var på en fest som tonåring. Eller inte. Tja, de som känner mig, eller läser min blogg regelbundet, vet att jag har en VÄLDIGT underlig syn på vad som är cool.

Nu är det såhär att jag hoppas att Malin hittar byxorna som jag skulle låna. Annars blir det tungt. Annars har jag inga byxor att ha på mig. Jag får väl hitta något jag kan ha på mig utifall att.

Sen så vet jag inte riktigt vad jag möjligtvis skulle kunna låna till Sofia heller. ARGH! Jag önskar att alla var här så vi bara kunde prata igenom allt. Eller att idag var imorgon och att vi inte hade några som helst problem med något, att allt var löst.

Jag ska skriva hela tiden. Jag ska skriva hela tiden, jag ska skriva hela tiden, undrar hur mycket jag kommer att skriva om jag inte slutar jag skiva. Jag ska skriva allt som jag tänker på och det får inte bli några stavfel och jag måste skriva så snabbt som möjligt.

Åh, vad jag vill se 300 just nu, de är så bra. Jag måste byta låt annars kommer jag bara att sitta och tänka på den hela tiden.

Jag längtar tills imorgon, undrar vad Sofia tänker ha på sig? Och Jonna och Linda. Och Malin, jag hoppas att Malin hittar byxorna som jag vill låna. Undrar vad jag ska ha på mig för byxor om hon inte hittar dem? Jag måste ha med mig något annat alternativ. Hm. Jag måste prata med mamma och pappa om hämtning också.

Usch vad fult det här känns. Jag sitter bara och skriver en massa. Och Linda hickar. Sofias hörlurar är sönder tydligen. Och nu ger Jonna råd till Linda.

Jag vill hem, eller egentligen låna en telefon så att jag kan ringa till Alexandra. Det här är ytterst tråkigt och jag har ingenting att göra. Jag vill komma ihåg vad det var jag tänkte skriva för jag hade ju kommit på värsta bra början. NEJ, vad jobbigt. Jag hatar det här - Jag har TRÅKIGT!

Kan jag inte bara få gå? Kan inte klockan bara vara tre just nu? Jag vill ha pengar på min telefon. Eller att Alexandra ska logga in på msn så jag kan be henne komma in till stan lite tidigare. Usch vad jag har tråkigt. Mou, detta är mycket trist. Jag fattar inte hur jag bara kan sitta och skriva en massa meningslösa saker.

Fan vad det här är trist, vi bara sitter här och gör ingenting och skriver och skriver och skriver och det är TRIST! Kan det inte komma någon kul? Kan inte något hända? Blä. Jag ska lägga upp det här på min blogg sedan, bara för att se hur många som kommer att läsa allt. Fast det kan jag ju inte kolla egentligen. Vafan, blogg och blä är felstavat. Det stavas ju så som jag har stavat det.

Jag är torr om läpparna och nu skriver Jonna att hon har hittat kepsens pixbox.

Nu kollade jag på två killar som hånglar med varandra. Det är väldigt hett. Eller inte. Jag skojjade bara.

Om jag kolla på Kepsens pixbox nu så kommer jag ju inte att fullfölja mitt mål att sitta och skriva hela tiden på det här. Fan det är ju snart en hel sida och jag har typ skrivit i tio minuter. Max!

Fan vad jag tänker på meningslösa saker hela tiden. Bara massa skit och stuff. Och nu började jag tänka på Cristian också. Han har förändrats mycket. Jag ville inte att han skulle förändras, jag gillar inte förändring. Det är dåligt, inget stannar som det alltid har varit. Kan inte allting bara vara likadant hela tiden? Jag ville inte att Cristian skulle gå och bli dryg och arrogant. Och ironisk. På David går det bra, men han kan man som få att reagera och skratta ifrån det genom att göra något som han tycker är pinsamt. Det kan man inte göra med Cristian, för jag träffar honom inte och jag vet inte ens vad han tycker skulle vara pinsamt.

Tja, nästan en sida är ju lyckat.

Vilka har läst allt?

Tja du. Detta vare mig en intressant utveckling xD

Jag har som sagt varit lite dålig på att uppdatera bloggen nu i helgen, dels för att Sofia var här i fredags, dels för att jag har varit hos min mormor och morfar annars.

Jag ska försöka sammafatta kort det viktigaste.

FREDAG:
Skola. Mestandels av dagen springer vi runt och har allt som vanligt. Innan engelskan blir det dock en liten änding. jonna råkar sparka till min fot så jag håller på flyga ner för trappan och precis när jag nästan skriker "DU KAN INTE DÖDA MIG I TRAPPAN!" (som att hon skulle få göra det någon annan stans xD) så kommer Knut gåendes emot oss och ser helt glad ut. Det blir pinsam tystnad när jag går typ två trappsteg bakom honom ner till trean. USCH vad hemskt det var.
Nästa hemska event var när vi av någon anledning skulle gå och dricka i matsalen, jag trodde det var för att Knut var där men när Sofia efter en snabb blick skriker någon ohörbart och sedan kutar iväg så misstänker jag att det inte var så. Vi andra står kvar som om vi var dumma innan vi kollar in och ser att en viss Knut står vid mjölken. Oj oj säger jag bara.

LÖRDAG:
Sofia far hem från mig sex på morgonen med pappa när han ska köra buss. Några timmar senare beinner jag mig hos pappas kusin som fyllt femtio i veckan. Ännu några timmar senare sitter jag och ritar och när jag kollar upp i spegeln som finns några meter framför soffan jag sitter i för att kolla vilka det är som har kommit så ser jag ett rysligt bekant ansikte. Jag höll på att kasta ifrån mig papprerna och skrika när jag såg Städis slappa stil, Städis hår och Städis glasögon se tillbaka på mig där i spegeln. Nu var det inte Städis dock, men killen (som jag tror hette Daniel) var fanimej en kopia av honom! Inte lika tanig, men nästan. Det höll på att skrämma livet ur mig.

SÖNDAG:
Inget intressant hände som jag inte redan har berättat. Möjligtvis att när mamma sänkte ner My Chem som strömmade ur högtalarna i bilen så var det inte jag som gav henne onda ögat utan pappa! Jag höll på att garva ihjäl mig xD

Dagen har varit så bra att jag kanske inte riktigt vet vart jag ska börja. Eller jo. Fast nä, jag kan ju inte börja där det inte började. Fast det bra började liksom där. Amen, okej. Jag börjar från scratch. Från det att jag vaknade.

Det började med att jag vaknade av att min kära mor ringde och väckte mig. Det var inte överdrivet kul, men jag sov en halvtimme extra och sedan så var det bara att fixa kläder och sticka till skolan, efter att ha hjälpt lillsyrran med frukosten. Hon är adorable på morgonen, faktiskt.

Bussresan var trevlig, tillskillnad från de flesta dagarna, bara bra låtar dök upp på mp3 och ingen störde mig som det brukar bli. Att det småsnöade ute gjorde inget. När bussen sen kom fram till skolan så fanns Jonna och hennes vän Lina och vi satt och diskuterade Bndna-klln (aka; Bandana-killen eller Pimpkepsen) och lite andra killar i skolan - Mest sådana som Jonna gillade då kanske.

Efter det var det dags för en fysiklektion då vi satt återigen och disskuterade killar (får jag fråga vart det kommer in något nytt egentligen - Ne, skojjade bara). Efter det en uppfriskande matematik-lektion då vi går igenom det under som kallas Andragradsekvationer. Men innan dess: En rast.

Denna rast var otroligt underhållande, lite tråkig, men underhållande. Först diskuterade vi det faktum att jag alltid ville ha hålhakar på alla (det är inget jag förväntar mig att folk ska förstå) och att jag ville att Sofia skulle gissa det svenska namnet på min novell. Är det någon som kan förstå min irritation över att Jonna sa det till henne när jag ville säga själv, om än inte just då, eller är det bara jag som är knäpp? I alla fall.

Vi sitter där. Vi pratar om hur faghagiga vi är (tack vare mig dessutom xD) och hurvida vem som är Diva-killens "pojkvän". Tja. Vi har kommit fram till det nu kan jag säga. Fast vi har dock inget namn ännu, eller inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Begie byxor och blont hår. Jag vet inte riktigt, jag tror att det bara var "fanservise", men de kramade varandra i ansiktet och såg så där härligt intima ut också. Sen upptäckte vi att vi avslöjade oss alldelens för mycket. Hade vi varit snäppet värre hade vi gått in dit och kastat konfetti på dem samtidigt som vi ropade "God barnalycka", vilket jag var på god väg att göra faktiskt.

Efter det så började matte-lektionen fem minuter för tidigt. Nice. Eller inte. Efter ett tag vandrade Jonna iväg med Malin. Sen smsade hon mig via Sofias mobiltelefon och bad mig om koden till mitt skåp så hon kunde låna min spanska bok. I though; Nej, jag kommer upp istället (så får jag en chans att kolla vad de sysslar med i klassrummet). De gjorde inget speciellt, satt bara där och såg söta ut bredvid varandra ♥ Däremot fick jag mycket lycka en våning upp.

Ni vet den här härliga känslan som man får när något som man längtat efter ska hända äntligen händer, men man inte riktigt vet hur man ska göra? Den fick inte jag. Jag vad ungefär halvvägs upp till sjuan, då man börjar se om det finns några människor vid dörren, då fick jag syn på Städis och den vanliga hjärtattacken kom. Fast jag kunde ju inte precis vända tillbaka, eller ens vända mig om för att slappna av.
Där stod han; Helt cool och tvättade sitt fönster med en trasa och skurmedel för glas och speglar (Jag är inte en stalker, jag har praktiserat på en klädaffär då min morgonsyssla bestod utav att tvätta speglar med just det medlet). Jag var ju tvungen att fortsätta, ensam och försvarslös (okej, kanske inte försvarslös) uppför trappan och förbi honom. Eftersom han stod och höll på att putsa dörrens fönster blev det hela mycket pinsamt. Jag skulle vara tvungen att antingen avbryta hans arbete genom att öppna dörren, eller att han skulle öppna dörren åt mig. Tänk om vi båda hade tänkt att den andre skulle öppna, så hade vi stått där. Mest pinsamt hade det ju blivit för mig för att jag tänk att han skulle öppna den åt mig.
Nu blev det inte så, utan han var helt gentlemannaaktig (ja, jag blev väl förmodligen jätte kär i honom just då > >) och öppnade dörren åt mig. Han svarade till och med varsågod när jag tackade honom.

Måste jag fortsätta skriva nu jag är ju helt glad och vill bara gotta mig i stunden?

Lite fanservise måste ju jag göra också, tror jag. Men det får bli längst ner i inlägget möjligtvis då.

Efter lite (eller väldigt mycket) hoppande och småtjut så fortsatte matte-lektionen som vanligt och efter det så följde jag med Sofia ner till matsalen. Där så lyckades jag se Bandana-killen på riktigt nära håll och det visade sig att han inte egentligen ser korkad ut, bara om man står längre bort än en meter. OCH när jag är på väg ut så gissa vad mitt eye spottade. Knut. Bara baksidan av honom, visserligen, man han none the less.

Efter det har det var mycket annat också. Billigt fika - varm choklad och fyra kakor för bara nio kronor med Jonna.

Självklart måste någon gå och förstöra kvällen på min dag och gissa om det inte ska vara min lillsyrra som bara just kommit hem från att ha varit borta. Herregud, får man bara lugn och ro när hon är borta?

Du försöker jämt och ständigt göra mig till dig,
Du vill alltid att jag ska skärpa mig och bli bättre,
Det är ju för min egen skull.

Du skriker åt mig när jag inte är som du vill,
Men när jag gör på samma sätt säger du åt mig att sluta,
För jag är ju så mycket mognare.

Du säger att jag ska lyssna när du säger något,
Men när jag vill att du lyssnar så stänger du öronen,
Inget jag kan säga är ju viktigt för dig.

Du säger åt mig att behandla folk efter deras ålder,
Men du så behandlar du dem efter deras så kallade mognad,
Du behöver ju inte följa regler.

Så nu frågar jag dig vad en hycklare är,
Är det den som ber dig göra som hon säger, inte som hon gör,
Eller är det den som säger två olika saker?

Hej, vilken hycklare du är,
Jag ber dig dra åt helvete, jag vill inte se dig mer,
Men du har redan stängt dina öron.

Det här är ingen jävla dikt om moderskärlek,
Det är ingen jävla dikt alls,
Det här är mitt sätt att säga "Jävla hycklare".

Jag vill att du ska lyssna på mig nu,
Men eftersom du redan har stängt dina öron så ber jag dig,
Läs vad som står på pappret.

Kan du inte se vad jag har lagt fram,
Förstår du inte vad en hycklare är?
Ställ dig framför ramen i hallen, den som är målad i guld.

Bilden som du ser där känner du säkert igen,
Du ser den ju varje gång som du lämnar huset,
Bilden du ser där kallas spegelbild.

Nu kan du gå, du kan öpnna och stänga dörren,
För du har ändå inte lyssnat på mig, du vet inte vad jag vill,
Så hej då, hycklare där.

Datorn startade just om sig själv. Suck.

Jag har tråkigt som fan och båda mina systrar är ute efter datorn. Jag tror jag ska skriva ut Hayato och sedan rita honom och hirai så vi kan ha dem som layout på ND. Anyhow. Om de hade varit med i en serie hade dem så lugnt skrivits fanfics om dem. Fienden som in i hell.

Jaja. Vi hörs imorgon.