Det brutala ljudet av en väckarklocka genljuder huset, väcker den sovande mer hänsynslöst än vad den låter. Förvirrat slår han upp ögonen, försöker komma ihåg dagen, försöker komma ihåg vem han är och vad det är meningen att han ska göra. Försöker glömma bort det lika snabbt som han kommer ihåg.

Emil satte sig upp i sängen, lade sig ner igen och drog täcket över sig. Två dagar hade gått och han var redan i samma vanor. Vakna, vilja somna om. Han kommer klä på sig samtidigt som han äter frukost och sedan kommer han att gå till bussen. Som alltid. Han hade varit fri i två dagar, men den semestern var över nu.

Innan han visste ordet av det var han på bussen, skorna blöta av snön och händerna iskalla av kylan. Han försökte gnugga lite värme i dem och vände blicken ut genom fönstret för att se på träden som susade förbi i morgonmörkret.

"Godmorgon Emil." Någon satte sig ner bredvid honom, rösten kändes bekant, men han kunde inte komma ihåg vem den tillhörde.

Han såg från fönstret på personen som hade tilltalat honom. "Morgon." Det var för tidigt för att avgöra om det var en god eller dålig morgon. Dessutom visste han redan att det - mest troligt - inte skulle bli en god morgon. Inte för honom i alla fall. Å andra sidan verkade den här dagen börja bättre än vad de flesta brukade göra.

"Christian" tillade han sedan. Log och möttes av ett leende.

"Så du tänker komma på festen?" Det lät mest som om frågan var ställd av ren artighet, mer än att hon undrade. "Du såg ganska skeptisk ut förra gången vi träffades."

"Första gången vi träffades" påpekade han.

Christian skrattade. "Första gången vi träffades" rättade hon sig sedan. "Kommer du?"

Hur skulle han komma ur det på enklast möjliga sätt? Vilken dum fråga egentligen, han kunde ju bara säga precis som det var; Han tänkte inte komma av anledning att han inte ens skulle göra sig bra i ett hörn som den mobbade killen på festen. Än mindre över en toalettstol dagen efter. Inte för att han skulle göra någonting som ledde till att han skulle behöva ha huvudet hängandes över toaletten. Men så ville han inte heller sitta i ett hörn av en soffa och vänta på att få gå hem medans resten av umgänget bestod av fulla tonåringar. Nej tack. Han tänkte inte komma på någon skum fest där alla var drack som fiskar eller höga som hus.

Av att döma på hur gammal han kunde tänka sig att Christian var, så skulle hennes umgängeskrets vara kring hans egen ålder. Vilket innebar de som han absolut aldrig ville träffa utanför skolan - även om han helst skulle slippa dem där med. Vilket gav honom en ännu större anledning att inte komma.

Så var det med att han inte var fullt så bra på att säga nej rakt av. Emil bet sig i läppen.

 "Nå?"

Han harklade sig. "Jag tror inte att jag ska komma."

"Varför inte?" Den obligatoriska frågan som man aldrig egentligen hade ett svar på och helst bara ville slippa.

Han tänkte efter ett tag. Bästa svaret, han ville inte egentligen såra henne med mening, så han var tvungen att komma på någonting bra att säga. Eller mildrande kanske är det rätta ordet. Christian var trots allt det närmsta han kommit en vän de senaste fem åren.

"Jag hinner inte, jag har så mycket annat att göra."

"Åh." Hon slog ner blicken i sitt knä. "Jag undrade just vad du gjorde på bussen."

"Hm?" Var inte det ganska uppenbart? "Jag ska till skolan."

Nu var det hennes tur att se skeptisk ut. "På en lördag?" Hennes högra ögonbryn åkte upp. "Då måste du verkligen vara upptagen."

"Lördag?" Emil såg förvirrat på henne. Fan. Fan, fantastiskt. Underbart. Vem glömmer bort vilken dag det är egentligen? Herregud. Hur kan man glömma bort veckodagarna? Det fanns sju av dem, han hade varit hemma två. Ganska enkel matte. Sist han var i skolan var det onsdag, veckans tredje dag. Om han missade två dagar så var det fjärde och femte dagen i veckan vilket betydde att dagens veckonummer var sex och med andra ord; Lördag.

"Ja, lördag."

Inte konstigt att busschauffören hade sett på honom med höjda ögonbryn som om han hade... glömt vilken dag det var.

"Är du säker på att du inte kan komma?"

Han kanske borde tänka över det egentligen. Det var inte som att det skulle skada honom att vara social. Han behövde inte dricka, om det nu var så att andra gjorde det, och han kunde ju till och med gå hem om det var så hemskt som han kunde tänka sig att det skulle kunna bli. Även om hans fantasier kanske var lite väl påverkade av vad han sett på film. Men sen fanns faktorn 'andra gäster' också.

Emil kunde inte låta bli att fråga. "Vilka kommer?"

"Hm..." Christian drog en mörk hårslinga ur ansiktet, en som nästan genast föll tillbaka på samma plats igen. "Jag tror inte att det kommer vara någon där som du känner."

Emil kände sig lite pessimistisk. Det verkade för bra för att vara sant att ingen som han kände skulle vara där. Det borde vara någon som han vet vem det är, eller snarare som vet vem han är, som ska vara där. Det kunde inte skilja mer än max två år mellan dem båda.

"Hur menar du då?"

"Ingen av mina kompisar går kvar på gymnasiet." Hon log och ryckte på axlarna och han kände sig plötsligt väldigt naiv. För att inte tala om att han kände sig otroligt obetydlig. Kanske trodde hon att han var myndig och därför hade bjudit honom?

"Jag är bara sjutton" försökte han säga utan att låta ynklig. Nåväl, det var ju kul att hon hade velat bjuda honom från början. Men Christian skrattade bara. Hon hade små skrattgropar i kinderna.

"Det är ingen fara, det är jag med."

"Men dina..."

Emil hann inte fullfölja meningen innan han blev avbruten.

"High school drop-outs." Hon suckade och pekade på sig själv innan hon fortsatte. "Mina föräldrar blev inte glada, men de har vant sig nu. De orkade väl inte bråka antar jag.

Några av mina kompisar har dock gått ut gymnasiet och börjat jobba. Utom Samuel som började universitetet. Tre andra bestämde sig för att inte plugga vidare alls efter grundskolan och började jobba."

"Okej." Han kunde inte göra annat än nicka. Det kändes som om han hade hört mer på tio minuter än vad han hade hört på hela det förra året - om man bortsåg från vad Erik och Mattias hade sagt till honom - och det kändes väldigt... annorlunda.

"Du får fortfarande komma om du vill."

Både Christian och Emil satt tysta i några sekunder, innan hon tryckte in stoppknappen ovanför dem båda och rätade till axelremmen på sin väska. Han funderade fortfarande om han skulle följa med henne eller inte.

"Kommer du?" frågade hon när hon reste sig upp från bussätet. Hans ögon mötte ett par gröna.

Han tvekade. Var det inte han som hade tänkt på det här sedan han träffat henne? Visst var det han som hade tänkt att han skulle sluta vara cynisk och sluta vara ensam och för en gångs skull vara social. Vara en normal tonåring.

En kort nick, han drog upp sin egna väska ifrån golvet och reste sig upp. Följde efter henne ut ur bussen precis innan han började undra över vad fan han hade gjort.

~MAUSOLEUM FÖR SAKNADE~

En kall vind drog förbi snabbt, smekte hans redan frusna armar och slet i hans axellånga blonda hår. Snön knarrade under hans slitna Vans och han lämnade märken efter sig i det vita, puderlätta, täcket.

Det hade gått timmar sedan han lämnade skolan och omedvetet hade Emil tagit sig från skolans grindar till sina föräldrars grav. Han satte sig på huk bredvid den sju år gamla stenen, borstade bort snön som täckte över texten. Blommorna framför stenen hade för länge sedan vissnat - långt innan vintern hade kommit med kylan och den vita snön.

"Jag har tyvärr inga blommor med mig, men..." Han satte sig ner på knä i snön, kände direkt hur snön smälte och blötte ner hans byxor - Men det var inget han brydde sig om - och drog fram ett block, ett skrivhäfte som han egentligen använde till samhällskunskapen, ur sin gröna väska, lika nött som hans gamla skor. "Jag kan göra en blomma åt er."