And pretended for one minute that I had control of my life
Varför är alltid så fel i mitt huvud just nu? Jag vill bara låsa in mig på mitt rum i en vecka och bara skriva, skriva, skriva. Jag känner mig så jävla dålig just nu och jag vill bara hopppa in i en bok och låta allting vara bra.
Kan det inte finnas en gräns för hur allting får vara? Hur dåligt, hur bra och hur eländigt? Kan inte det finnas någon som säger att det finns för många dåliga saker i någons liv och att denna person ska unnas någonting. Gärna en paus. Från allting.
Men istället sitter jag här, öser musiken ur högtalarna på högsta volymen. Nu gör jag det i alla fall. Men det känns inte som det. Det känns precis som om jag skulle kunna höja och ha minst dubbelt så högt.
Jag längtar efter Erika.
Ångest
Jag tror det kan bero på att jag just har haft mens. Och på grund av att vi har sett Knut, Egon, Håret, Wimp och Jared idag. Alternativt Mike, men jag tvivlar på det. Det var nog bara min egen inbillning. Förmodligen. Det jag menar är att det är tragiskt att de är fula och att vi fortfarande inte riktigt kan släppa taget om dem. Undantag Jared som fortfarande är snygg.
Det är orättvist att han är lönnig och jag är lönnig men jag tycker ändå barad et är han som är snygg. Varför ska jag kunna greppa tag om min mage för? Det är inte hälsosamt för tonåringar att ha ideal. De mår redan tillräckligt dåligt som det är med plugg och ångest över pojkvänner och flickvänner och framtidsval osv.
Suck.
Skulle inte kännas helt fel att ha en kille. Fast jag har ju Sofia som sista utvägen i trean. Hon duger lika gott än så länge. Även om jag inte skulle säga nej till Mike och jag är VÄLDIGT säker på att hon aldrig skulle säga nej till Jared. Ungefär lika säker som på att ingen av oss skulle säga nej till riktiga Jared heller. Möjligen Linda, men hon har en paj.
Even when it's over I'll still love you the same
Jag ska sluta läsa Erikas blogg. Typ. Jag blir bara ledsen. Eller egentligen blir jag bara ledsen för att jag saknar henne. För att hon inte finns i närheten längre. Hade hon fortfarande bott kvar här och det hade varit lite mer än en månad sedan vi träffats sist hade det inte varit något större problem. Jag hade inte känt mig så ensam då. För hon hade funnits inom räckhåll.
Satans unge. Varför skulle du gå och flytta?
Jag kommer ner till dig snart. Om jag överlever väntan. Vilket jag just nu betvivlar.
Du får ditt brev i haiku.
Hayato saknar Tokou
Jag tänker aldrig mer läsa Erikas blogg. Jag tänker gå och krypa in i mitt äckliga feta täcke och aldrig komma ut och låta svampar gro i mitt hår. Jag tänker sätta på den emoigaste musiken jag har på datorn och jag tänkte äta ekorrar till frukost lunch och middag. Och jag tänker aldrig sluta att kolla på Batman Begins under tiden.
AKA: Jag saknar Erika.
Hon springer runt nere i Stockholm och för allt jag vet så saknar hon folk, men har bara ringt och terroriserat Helena och Elin hitintills. Och min telefon bara ligger någonstans och jag tycker synd om den. Den förtjänar en annan ägare som faktiskt kan använda den. Eller som gör det. Jag kan ju, men gör det bara inte.
Oh God.
Jag känner mig som Tokou. Eller snarare som jag tänker mig att Hayato känner sig efter Tokou har stuckit till Konoha. Eller så som Hayato borde känna sig efter hans kompis har stuckit ifrån honom. Och jag blir pli förbannad om Erika inte blir torterad där nere som Tokou blir. Fast om jag känner Erika rätt så var det väl tortyr att inte ha en dator. Så det är nu jag borde träffa en av hennes kompisar och komma till henne och sedan ska hon flytta hem. För alla vet att när det i böcker eller serier går flera år så tar det bara några veckor slash månader i verkligheten.
Kom hem Erika. Eller hälsa på ibland i alla fall.
Nu ska jag krypa in i mitt täcke och gråta ett tag.
Far away
Misused, Mistakes
Too long, Too late
Who was I to make you wait?
Just one chance
Just one breath
Just in case there's just one left
‘Cause you know,
you know, you know
That I love you
I have loved you all along
And I miss you
Been far away for far too long
I keep dreaming you'll be with me
and you'll never go
Stop breathing if
I don't see you anymore
On my knees, I'll ask
Last chance for one last dance
‘Cause with you, I'd withstand
All of hell to hold your hand
I'd give it all
I'd give for us
Give anything but I won't give up
‘Cause you know,
you know, you know
That I love you
I have loved you all along
And I miss you
Been far away for far too long
I keep dreaming you'll be with me
and you'll never go
Stop breathing if
I don't see you anymore
So far away
Been far away for far too long
So far away
Been far away for far too long
But you know, you know, you know
I wanted
I wanted you to stay
‘Cause I needed
I need to hear you say
That I love you
I have loved you all along
And I forgive you
For being away for far too long
So keep breathing
‘Cause I'm not leaving you anymore
Believe it
Hold on to me and
Never let me go
Goddammi, Jag saknar dig Erika.
I follow your voice, all you have to do is shout it out
Nu har jag och Sofia ännu en sak gemensamt.
Och idag så kunde jag banne mig inte sluta tänka på Mike. Det var tragiskt det med. Så det kanske inte har varit JÄTTE trevliga dagar, men lite har det. För det var kul att vara med Erika och det var kul att tänka på Mike. Sen har jag tänkt lite grann på andra personer med, men inte lika mycket.
Mest har jag varit tragisk och lyssnat på sorgliga ballader på en bänk på jobbet och ritat sjuhundra stjärnor också. Och en fin bild jag ska måla till Erika som födelsedagspresent.
Owakare,
Amanda-san.
I miss you ;_;
Det har gått... Idag är det tisdag, jag såg klassen sist i torsdags... MINDRE ÄN EN VECKA I ALLA FALL! Crap. Jag gissar att jag kommer gråta ögonen ur mig om ett par veckor.. För att inte tala om studenten om två år.
Kamisama. Jag får väl hålla mig ifrån att gråta i skolan i två år så gör det inget om jag gråter då. Oh Kamisama, jag får bilder av hur jag står och asbölar i min vita klänning med tyll samtidigt som vi (jag och Sofia) häller en STOR skål med bål över Tomas. (Hoppas att han inte läser det här nu, för då kommer allt vara förstört ;__;)
Jag tror jag ska rita lite grann nu.
JAG SAKNAR MIN KLASS OCH JAG VILL INTE ATT DET BARA SKA VARA TVÅ ÅR AV SKOLAN KVAR G'DAMMIT!! ;__; !!
...
VILL INTE!!!! (!!!!!!!!!!)
Hej då.
Man är ful i ansiktet när man hostar
Det finns ingen på msn som kommer och stör mig när jag egentligen inte har tid eller påminner mig om saker jag inte vill komma ihåg. KOM HEM BAKA! ;__;
Snälla? Jag avlider! > >
Yaoiharem
Suck.. Det är jobbigt att vänta på yaoi hångel > >
SOFIA KOM HEM!
Bara kanske.
Releasespelning
Releasespelning. The Groovies. I Luleå. Suck säger jag bara ;__; Seriöst. Hur många gånger jag har INTE sagt att jag bara måste gå och att de bara måste ha en spelning i Luleå (Tänk reverse)?
Och nu; När de har värsta spelningen i värsta Luleå och jag typ kan gå! (Typ, inse fakta att jag glömde att jag lovat rollspelsnight med Erika och co -.-') Sofia kan inte gå. Hon ska till London och stuff. Hon sa att hon ändå inte skulle gått för att det hade varit pinsamt och hon inte gillar deras musik jätte mycket i alla fall. Det tycker jag suger. Jag tycker också att Jonna och Linda ska följa med mig dit, så jag får gå. Eller i alla fall följa med mig så jag får stå där och Tänka att jag ska gå in. För att tänka att jag inte kan gå för att jag inte har någon att gå med känns helt piss. Bara en halvtimme?
Jag tror jag ska fråga Agnes. Hon är ju helt bra. Och tycker att han var snygg. Hon vill säkert gå med mig också. Suck. Jag vill gå. Jag har lovat att rollspela. Det gör nog inget om jag kommer kring nio först ^^' Då hinner jag vara i en halvtimme. Nästan.
So you can leave like the sane abandoned me
(Jag vet ändå att Erika tänker så xD)
Amanda-chan. På ledset humör.
Ps. Jag kommer skriva massa fanfics om Romeo x Romeo imorgon. Om en viss Mikael då xD
Snyft. Jag är patetisk ;__;
When our time is up
Men det känns verkligen inte som om jag gått klart ettan nu. Det har gått alldelens för snabbt och jag kan inte tro att jag går ut snart. Jag menar; Vi har gått ett år på vad som känns som ett halvår. Med andra ord är jag utexaminerad och vuxen om ett år. I mitt huvud då, inte tidsmässigt på riktigt. Och eftersom mina scheman kommer bli BETYDLIGT luftigare så kommer det typ bara vara ett halv år i alla fall.
Så jag förstår inte riktigt det här. Jag tänker fortfarande att jag är femton. Jag känner mig äldre, beter mig som yngre och säger att jag är ett år yngre än jag är. Egentligen är jag sexton och ett och ett halvt år ifrån att vara vuxen. Det är läskigt. Det är inte sant. Det känns så långt borta, men är egentligen så nära.
Jag förstår inte hur alla mina 3:or till vänner känner att de klarar av pressen. Sure, deras betyg är satta och så vidare, de kan skolka nu om de vill, men oroar de inte sig för vad som krävs av dem för att accepteras som vuxen? Jag skiter i om folk gillar mig och min stil eller inte, men jag är rädd för att inte bli accepterad när jag väl försöker. Om jag inte skulle passa in när jag väl faller ner i floden och härmar alla döda fiskar (dålig liknelse ftw).
Herregud. Två år kvar. Hur ska jag klara mig?
I'm not okay, you wear me out
Jag trodde jag hade kommit över dig och jag tänkte aldrig på dig längre, inte på två veckor hade jag tänkt på dig. Men jag hade inte det. Jag hade inte kommit över dig, jag hade bara glömt dig.
Snälla, jag orkar inte åka med samma buss som dig. Usch.
I'm not afraid to cry everyonce in a while
Thanks for all you've done
Jahapp. Då var väl min värld upp och ner då. Jag kanske borde börja gilla att bli förolämpad eftersom det verkade vara så som det ska vara. Dessutom ska jag svara tillbaka med en förolämpning.
Okej. Fine. Jag ska sluta klaga när folk förolämpar mig. Visst, jag ska börja säga "fuck you" till folk som faktiskt gör det och jag ska säga något elakt tillbaka. Det är väl bara det att jag tycker det är elakt att förolämpa sina vänner och att jag tycker det bara är patetiskt att säga något elakt tillbaka när man egentligen vill säga att man inte alls gillade det som just hände.
Revolution man
Jag vet inte om det här är förudmjukande eller revolutionerande. Mest troligt det första alternativet. Jag sitter vid en dator som är äldre än 2007, i en datasal på skolan. Det är en skymf för naturare på hela skolan att vi måste sitta vid sådana här äckliga saker. Usch!
Jag vet inte vad mer jag kan säga. Utom möjligen att det gick piss på provet och att på andra sidan en liten glasvägg sitter Bögen och myser med sin flickvän. Det känns väldigt fult.
Dagens ord: Fult.
Don't hurt me baby,I just can't bear the pain
Det är jobbigt det här med att undvika folk >x<
'Cause I'm broken when I'm lonesome and I don't feel right when you're gone away
Nu ska Sofia till New York med sin familj (med undantag för Gustav om jag förstått det hela rätt). Vi vet alla hur det kommer bli, mina minnen går tillbaka till fredagen då hon hade farit till Frankrike och Julian (Utalas typ Schulieen eller Schuliaan). Hur mycket vi såg Knut och co. Nu kommer vi förmodligen inte bara se trion utan även Bögen och Diva, Wimp och Kepsen, Städis och Jared samt alla andra som vi hela tiden träffar.
Men jag kommer sakna henne. Hon är ju mitt klotter offer och det är ju henne som man berättar allt för! Även om man berättar allt för Jonna och Linda också så är det av någon anledning Sofia som man vill berätta för först. För mig är det så i alla fall. Jag tror det är för att vi reagerar på ungefär samma sätt. Och för att vi har ungefär samma smak när det gäller killar (då menar jag inte att jag inte gillar samma killar som någon av mina andra kompisar, bara det att Sofia ligger närmast min smak).
Och det blir ingen fredagstatuering nå mer heller. Snyft.
Jag saknar ju henne redan.
I want thursday! Like... NOW!
Usch vad jag har saknat henne! Mou >x< Jag vill att det ska bli torsdag nu! Eller i alla fall imorgon, nu vill jag kolla på House. Men inte ens det får jag. Det är ju bara Äntligen Hemma just nu > > BUHUHUHUHUH! Snyft.
You used to captivate me with your resonating light
Varför måste allting ändras? Varför måste allting vara annorlunda från hur det var tidigare? Jag vet att jag säger att jag gillar annorlunda, men jag hatar å andra sidan förändring. Är det bara jag som alltid är som jag alltid varit? Är det jag som borde ändra mig, anpassa mig efter tiden? Jag vill inte, jag vill att det ska vara som tidigare.
Jag är väl bara ett envist barn som vägrar inse att världen inte är som jag trott att den är. Allt för mycket ändras. Allting blir inte bättre, jag förstår inget längre och allting blir inte som jag vill att det ska bli. Inte ens i närheten. Det är för mycket för mig, jag orkar inte med hur det är, jag vill att det ska vara som förut.
Som förut när jag inte oroade mig inför framtiden, när jag inte brydde mig om något, när jag inte behövde oroa mig över hurvida mina vänner mår eller över hur imorgon kommer vara. Som innan jag visste vem jag var. Innan då.
Kan inte allting bara bli som förut? Kan det inte bara bli bra igen? Kan vi inte bara sitta och prata om ingenting till klockan tre på natten igen? Jag vet inte längre vad jag vill, bara vem jag egentligen är.