And pretended for one minute that I had control of my life

Varför är alltid så fel i mitt huvud just nu? Jag vill bara låsa in mig på mitt rum i en vecka och bara skriva, skriva, skriva. Jag känner mig så jävla dålig just nu och jag vill bara hopppa in i en bok och låta allting vara bra.

Kan det inte finnas en gräns för hur allting får vara? Hur dåligt, hur bra och hur eländigt? Kan inte det finnas någon som säger att det finns för många dåliga saker i någons liv och att denna person ska unnas någonting. Gärna en paus. Från allting.

Men istället sitter jag här, öser musiken ur högtalarna på högsta volymen. Nu gör jag det i alla fall. Men det känns inte som det. Det känns precis som om jag skulle kunna höja och ha minst dubbelt så högt.

Jag längtar efter Erika.


Ångest

Jag vet inte riktigt varför, men jag känner mig så tragiskt nere just nu. Jag känner mig lönnig, finnig och opojkvännig. Otillräcklig i skolan, även om vi hade värsta major diskution i skolan idag om att man kan gå ut med bara G:n och få über jobb om man gått natur. Jag är inte så pepp.

Jag tror det kan bero på att jag just har haft mens. Och på grund av att vi har sett Knut, Egon, Håret, Wimp och Jared idag. Alternativt Mike, men jag tvivlar på det. Det var nog bara min egen inbillning. Förmodligen. Det jag menar är att det är tragiskt att de är fula och att vi fortfarande inte riktigt kan släppa taget om dem. Undantag Jared som fortfarande är snygg.

Det är orättvist att han är lönnig och jag är lönnig men jag tycker ändå barad et är han som är snygg. Varför ska jag kunna greppa tag om min mage för? Det är inte hälsosamt för tonåringar att ha ideal. De mår redan tillräckligt dåligt som det är med plugg och ångest över pojkvänner och flickvänner och framtidsval osv.

Suck.

"I'M JUST A MAN(Människa då alltså)!"

Skulle inte kännas helt fel att ha en kille. Fast jag har ju Sofia som sista utvägen i trean. Hon duger lika gott än så länge. Även om jag inte skulle säga nej till Mike och jag är VÄLDIGT säker på att hon aldrig skulle säga nej till Jared. Ungefär lika säker som på att ingen av oss skulle säga nej till riktiga Jared heller. Möjligen Linda, men hon har en paj.

Even when it's over I'll still love you the same

Okej, lite modifierad text för dem som kanske känner igen, men jag bryr mig icke.

Jag ska sluta läsa Erikas blogg. Typ. Jag blir bara ledsen. Eller egentligen blir jag bara ledsen för att jag saknar henne. För att hon inte finns i närheten längre. Hade hon fortfarande bott kvar här och det hade varit lite mer än en månad sedan vi träffats sist hade det inte varit något större problem. Jag hade inte känt mig så ensam då. För hon hade funnits inom räckhåll.

Satans unge. Varför skulle du gå och flytta?

Jag kommer ner till dig snart. Om jag överlever väntan. Vilket jag just nu betvivlar.

Du får ditt brev i haiku.

Hayato saknar Tokou

Åh.

Jag tänker aldrig mer läsa Erikas blogg. Jag tänker gå och krypa in i mitt äckliga feta täcke och aldrig komma ut och låta svampar gro i mitt hår. Jag tänker sätta på den emoigaste musiken jag har på datorn och jag tänkte äta ekorrar till frukost lunch och middag. Och jag tänker aldrig sluta att kolla på Batman Begins under tiden.

AKA: Jag saknar Erika.

Hon springer runt nere i Stockholm och för allt jag vet så saknar hon folk, men har bara ringt och terroriserat Helena och Elin hitintills. Och min telefon bara ligger någonstans och jag tycker synd om den. Den förtjänar en annan ägare som faktiskt kan använda den. Eller som gör det. Jag kan ju, men gör det bara inte.

Oh God.

Jag känner mig som Tokou. Eller snarare som jag tänker mig att Hayato känner sig efter Tokou har stuckit till Konoha. Eller så som Hayato borde känna sig efter hans kompis har stuckit ifrån honom. Och jag blir pli förbannad om Erika inte blir torterad där nere som Tokou blir. Fast om jag känner Erika rätt så var det väl tortyr att inte ha en dator. Så det är nu jag borde träffa en av hennes kompisar och komma till henne och sedan ska hon flytta hem. För alla vet att när det i böcker eller serier går flera år så tar det bara några veckor slash månader i verkligheten.

Kom hem Erika. Eller hälsa på ibland i alla fall.

Nu ska jag krypa in i mitt täcke och gråta ett tag.

Far away

This time, This place
Misused, Mistakes
Too long, Too late
Who was I to make you wait?
Just one chance
Just one breath
Just in case there's just one left
‘Cause you know,
you know, you know

That I love you
I have loved you all along
And I miss you
Been far away for far too long
I keep dreaming you'll be with me
and you'll never go

Stop breathing if
I don't see you anymore

On my knees, I'll ask
Last chance for one last dance
‘Cause with you, I'd withstand
All of hell to hold your hand

I'd give it all
I'd give for us
Give anything but I won't give up
‘Cause you know,
you know, you know

That I love you
I have loved you all along
And I miss you
Been far away for far too long
I keep dreaming you'll be with me
and you'll never go
Stop breathing if
I don't see you anymore


So far away
Been far away for far too long
So far away
Been far away for far too long
But you know, you know, you know

I wanted
I wanted you to stay
‘Cause I needed
I need to hear you say
That I love you
I have loved you all along
And I forgive you
For being away for far too long
So keep breathing
‘Cause I'm not leaving you anymore

Believe it
Hold on to me and
Never let me go




Goddammi, Jag saknar dig Erika.

I follow your voice, all you have to do is shout it out

Det har varit två varma trevliga dagar igår och iförrgår. Jag var med (först skrev jag emo, och det skulle också duga faktiskt om jag la till ett med efter) Erika på torsdag och sov och vi kom fram till att vi ska skriva brev till varandra, skriva en bok tillsammans och skriva ett rollspel om en nu kysk bög-munk och en samuraj. Det är groovie. Vad som inte är fullt så groovie är att hon innom en månad kommer att bo hos sin syster. I Täby. Långt borta. I Stockholm nästan.

Nu har jag och Sofia ännu en sak gemensamt.

Och idag så kunde jag banne mig inte sluta tänka på Mike. Det var tragiskt det med. Så det kanske inte har varit JÄTTE trevliga dagar, men lite har det. För det var kul att vara med Erika och det var kul att tänka på Mike. Sen har jag tänkt lite grann på andra personer med, men inte lika mycket.

Mest har jag varit tragisk och lyssnat på sorgliga ballader på en bänk på jobbet och ritat sjuhundra stjärnor också. Och en fin bild jag ska måla till Erika som födelsedagspresent.

Owakare,
Amanda-san.

I miss you ;_;

Okej, vi pratade om det här i skolan. Om hur lång tid det skulle ta innan man saknade alla. Jag tänkte en vecka eller så.

Det har gått... Idag är det tisdag, jag såg klassen sist i torsdags... MINDRE ÄN EN VECKA I ALLA FALL! Crap. Jag gissar att jag kommer gråta ögonen ur mig om ett par veckor.. För att inte tala om studenten om två år.

Kamisama. Jag får väl hålla mig ifrån att gråta i skolan i två år så gör det inget om jag gråter då. Oh Kamisama, jag får bilder av hur jag står och asbölar i min vita klänning med tyll samtidigt som vi (jag och Sofia) häller en STOR skål med bål över Tomas. (Hoppas att han inte läser det här nu, för då kommer allt vara förstört ;__;)

Jag tror jag ska rita lite grann nu.

JAG SAKNAR MIN KLASS OCH JAG VILL INTE ATT DET BARA SKA VARA TVÅ ÅR AV SKOLAN KVAR G'DAMMIT!! ;__; !!

...

VILL INTE!!!! (!!!!!!!!!!)

Hej då.

Man är ful i ansiktet när man hostar

Vafan! SOFIA KAN DU KOMMA HEM NÅGON GÅNG!

Det finns ingen på msn som kommer och stör mig när jag egentligen inte har tid eller påminner mig om saker jag inte vill komma ihåg. KOM HEM BAKA! ;__;

Snälla? Jag avlider! > >

Yaoiharem

Just nu har jag väldigt tråkigt. Jag riktigt Känner hur jag så snart som Erika svarat på vårat rollspel kommer att kyssa hennes karaktär. Bara för att jag tycker det har gått fyra timmar för mycket sen vi skulle ha en kyss scen. Det var ju det som var poängen med rollspelet och vi har inte ens närmat oss hångel än ;__;

Suck.. Det är jobbigt att vänta på yaoi hångel > >

SOFIA KOM HEM!

Jag vill att Sofia ska komma hem nu. Hon kan ju inte vara borta och ha kul i England när det regnar här och folk jobbar slash jag har tråkigt ;__; ORÄTTVIST! Jag skriver inget på Romeo x Romeo förrens hon kommer hem *snyft*

Bara kanske.

Releasespelning

Releasespelning. The Groovies. I Luleå. Suck säger jag bara ;__; Seriöst. Hur många gånger jag har INTE sagt att jag bara måste gå och att de bara måste ha en spelning i Luleå (Tänk reverse)?

Och nu; När de har värsta spelningen i värsta Luleå och jag typ kan gå! (Typ, inse fakta att jag glömde att jag lovat rollspelsnight med Erika och co -.-') Sofia kan inte gå. Hon ska till London och stuff. Hon sa att hon ändå inte skulle gått för att det hade varit pinsamt och hon inte gillar deras musik jätte mycket i alla fall. Det tycker jag suger. Jag tycker också att Jonna och Linda ska följa med mig dit, så jag får gå. Eller i alla fall följa med mig så jag får stå där och Tänka att jag ska gå in. För att tänka att jag inte kan gå för att jag inte har någon att gå med känns helt piss. Bara en halvtimme?

Jag tror jag ska fråga Agnes. Hon är ju helt bra. Och tycker att han var snygg. Hon vill säkert gå med mig också. Suck. Jag vill gå. Jag har lovat att rollspela. Det gör nog inget om jag kommer kring nio först ^^' Då hinner jag vara i en halvtimme. Nästan.

So you can leave like the sane abandoned me
(Jag vet ändå att Erika tänker så xD)

Amanda-chan. På ledset humör.

Ps. Jag kommer skriva massa fanfics om Romeo x Romeo imorgon. Om en viss Mikael då xD
Snyft. Jag är patetisk ;__;


When our time is up

Jahapp. Jag har dissat en tandläkartid imorgon för ajg trodde vi hade ett prov på morgonen imorgon. Men icke då. Universum vill jävlas med mig och flyttade typ runt alla prov så Den där tipsrundan med kemin som jag hatar Paul för är imorgon minsann och fysikprovet är på fredag. Detta rubbade alla mina förberedelser fatalt. Jag kommer faila stort. Men jag tänker inte ge vika. Imorgon efter fysiklektionen ska jag vara klar och redo för provet (nästan i alla fall) och jag ska plugga matte när jag kommer hem och på fredag. Lördag och söndag blir det kemi dagen lång och lite matte på kvällarna om jag orkar. Vilket jag mest inte kommer. Söndag kväll kommer jag plugga lite matte i alla fall och sedan måndag morgon också. Trevligt värre. Lite matte på kvällen och sedan på tisdag när skolan slutar är jag FRI FÖR ALLTID! Eller i alla fall tills skolan börjar igen.

Men det känns verkligen inte som om jag gått klart ettan nu. Det har gått alldelens för snabbt och jag kan inte tro att jag går ut snart. Jag menar; Vi har gått ett år på vad som känns som ett halvår. Med andra ord är jag utexaminerad och vuxen om ett år. I mitt huvud då, inte tidsmässigt på riktigt. Och eftersom mina scheman kommer bli BETYDLIGT luftigare så kommer det typ bara vara ett halv år i alla fall.

Så jag förstår inte riktigt det här. Jag tänker fortfarande att jag är femton. Jag känner mig äldre, beter mig som yngre och säger att jag är ett år yngre än jag är. Egentligen är jag sexton och ett och ett halvt år ifrån att vara vuxen. Det är läskigt. Det är inte sant. Det känns så långt borta, men är egentligen så nära.

Jag förstår inte hur alla mina 3:or till vänner känner att de klarar av pressen. Sure, deras betyg är satta och så vidare, de kan skolka nu om de vill, men oroar de inte sig för vad som krävs av dem för att accepteras som vuxen? Jag skiter i om folk gillar mig och min stil eller inte, men jag är rädd för att inte bli accepterad när jag väl försöker. Om jag inte skulle passa in när jag väl faller ner i floden och härmar alla döda fiskar (dålig liknelse ftw).

Herregud. Två år kvar. Hur ska jag klara mig?

I'm not okay, you wear me out

Varför? Varje gång. Jag tror det finns en gång då jag varit tvungen att se dig och jag inte haft med mina vänner. Räcker det inte med att jag tänker på dig och mår dåligt varje gång jag åker själv? Vilket är nio av tio gånger i veckan. Måste du varje gång jag äntligen får träffa någon av mina vänner och INTE tänker på dig, måste du åka med min buss då?

Jag trodde jag hade kommit över dig och jag tänkte aldrig på dig längre, inte på två veckor hade jag tänkt på dig. Men jag hade inte det. Jag hade inte kommit över dig, jag hade bara glömt dig.

Snälla, jag orkar inte åka med samma buss som dig. Usch.

I'm not afraid to cry everyonce in a while

Kärlek.


Thanks for all you've done

Jag har just upplevt ett försökt till att övertala mig till att jag är känslig för att jag har något emot att bli förolämpad varje dag och att jag försöker förändra personer om jag säger åt dem att sluta förolämpa mig.

Jahapp. Då var väl min värld upp och ner då. Jag kanske borde börja gilla att bli förolämpad eftersom det verkade vara så som det ska vara. Dessutom ska jag svara tillbaka med en förolämpning.

Okej. Fine. Jag ska sluta klaga när folk förolämpar mig. Visst, jag ska börja säga "fuck you" till folk som faktiskt gör det och jag ska säga något elakt tillbaka. Det är väl bara det att jag tycker det är elakt att förolämpa sina vänner och att jag tycker det bara är patetiskt att säga något elakt tillbaka när man egentligen vill säga att man inte alls gillade det som just hände.

Revolution man

Jag vet inte om det här är förudmjukande eller revolutionerande. Mest troligt det första alternativet. Jag sitter vid en dator som är äldre än 2007, i en datasal på skolan. Det är en skymf för naturare på hela skolan att vi måste sitta vid sådana här äckliga saker. Usch!

Jag vet inte vad mer jag kan säga. Utom möjligen att det gick piss på provet och att på andra sidan en liten glasvägg sitter Bögen och myser med sin flickvän. Det känns väldigt fult.

Dagens ord: Fult.


Don't hurt me baby,I just can't bear the pain

Jag har ont i halsen. Det gör ont. Och det var jobbigt att drömma att jag åkte med samma buss som University-dude. Mycket möjligt att jag gjorde det igår visserligen, men jag satt på nedre delen av bussen och klev av tidigare, så jag skulle slippa veta om han också var med.

Det är jobbigt det här med att undvika folk >x<

'Cause I'm broken when I'm lonesome and I don't feel right when you're gone away

Nu ska Sofia till New York med sin familj (med undantag för Gustav om jag förstått det hela rätt). Vi vet alla hur det kommer bli, mina minnen går tillbaka till fredagen då hon hade farit till Frankrike och Julian (Utalas typ Schulieen eller Schuliaan). Hur mycket vi såg Knut och co. Nu kommer vi förmodligen inte bara se trion utan även Bögen och Diva, Wimp och Kepsen, Städis och Jared samt alla andra som vi hela tiden träffar.

Men jag kommer sakna henne. Hon är ju mitt klotter offer och det är ju henne som man berättar allt för! Även om man berättar allt för Jonna och Linda också så är det av någon anledning Sofia som man vill berätta för först. För mig är det så i alla fall. Jag tror det är för att vi reagerar på ungefär samma sätt. Och för att vi har ungefär samma smak när det gäller killar (då menar jag inte att jag inte gillar samma killar som någon av mina andra kompisar, bara det att Sofia ligger närmast min smak).

Och det blir ingen fredagstatuering nå mer heller. Snyft.

Jag saknar ju henne redan.


I want thursday! Like... NOW!

Jag längtar till torsdag. Faktiskt. Trots att vi har nationella skriftligt i Engelska då. Fast jag tror att det ska gå bra. Men mest längtar jag för att då är det dagen innan fredag (fest?) och då ska jag vara med Alexandra! Gullungen har fan bott i England i fyra år snart och jag har inte träffat henne sen förra sommaren tror jag! Fan vad jag ska krama sönder henne!

Usch vad jag har saknat henne! Mou >x< Jag vill att det ska bli torsdag nu! Eller i alla fall imorgon, nu vill jag kolla på House. Men inte ens det får jag. Det är ju bara Äntligen Hemma just nu > > BUHUHUHUHUH! Snyft.

You used to captivate me with your resonating light

Alltså? Vad har hänt? Det är inte alls som det var förut, så som jag älskade att det var. Det är inte enkelt att prata med dig längre och det verkar som om du aldrig vill sluta vara elak och ironisk mot mig. Vad hände? Har jag gjort något eller har du bara förändrats?

Varför måste allting ändras? Varför måste allting vara annorlunda från hur det var tidigare? Jag vet att jag säger att jag gillar annorlunda, men jag hatar å andra sidan förändring. Är det bara jag som alltid är som jag alltid varit? Är det jag som borde ändra mig, anpassa mig efter tiden? Jag vill inte, jag vill att det ska vara som tidigare.

Jag är väl bara ett envist barn som vägrar inse att världen inte är som jag trott att den är. Allt för mycket ändras. Allting blir inte bättre, jag förstår inget längre och allting blir inte som jag vill att det ska bli. Inte ens i närheten. Det är för mycket för mig, jag orkar inte med hur det är, jag vill att det ska vara som förut.

Som förut när jag inte oroade mig inför framtiden, när jag inte brydde mig om något, när jag inte behövde oroa mig över hurvida mina vänner mår eller över hur imorgon kommer vara. Som innan jag visste vem jag var. Innan då.

Kan inte allting bara bli som förut? Kan det inte bara bli bra igen? Kan vi inte bara sitta och prata om ingenting till klockan tre på natten igen? Jag vet inte längre vad jag vill, bara vem jag egentligen är.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0