Alltså, jag sitter här och läser allas bloggar (allas som i Jonnas, Sofias och gängets bloggar) och det gör så ont i mitt hjärta. Alltså, det har inte gått mer än en fyra dagar och det gör ont att itne träffa dem. Jag älskar er verkligen och nu tycker jag att vi typ måste hitta på något. Sofia kan förbereda sig på att jag kommer ringa henne imorgon och tvinga henne komma till stan eller något. Ni andra kan faktiskt OCKSÅ GÖRA DET!

Jag saknar ju er :'(

Nää, snart är ju hela lovet förbi och vi har inte gjort en enda sak. Vad säger ni, Bioräd imorgon? Typ shoppning eller bara fika åp stan? NÅGOT? JAG SAKAR SKITEN UR MIG PÅ ER!

Jag mår ont i hjärtat när jag läser hennes blogg. Jag får bara ont av att läsa om hur ont hon har, men ingen verkar se det. Jag ser, men det känns som att jag inte kan göra något åt det och därför blir det att jag inte gör det. Jag är så jävla trasig att jag inte fattar upp och ner. Jag måste ha en skruv lös eller något.

Jag kan inte ta hand om mina vänner och ibland känns det som om jag inte förtjänar dem när jag inte ens försöker ta hand om dem.

Jag är nog egentligen inte kär i honom. Det är bara som jag inbillar mig. Jag vet inte ens hur det känns att vara kär, eller jag vet inte hur det borde kännas. Jag har kanske jätte fel, jag kanske inte alls känner som jag tror. Jag har bara inbillat mig för att vi umgåtts, pratat så mycket under en så lång tid. För att jag vet så mycket om honom, men vill ändå veta mer. För att han vet så mycket om mig, men inget som egentligen betyder något.

Att jag känner att jag kan berätta allt åt honom, han är inte den enda. Det har jag varit dum nog att tänka, men så är det ju inte riktigt. Jag har flera andra som jag kan berätta allt för, men som jag bara inte har gjort det för.

Jag har väl bara inbillat mig och nu vet jag bättre. Vi är bara vänner och det är så jag vill ha det, så han vill ha det och så som vi båda känner. Vad annars?

Usch vad dum jag känner mig som har tänkt något annat i ett helt år. Som egentligen bara gått och tänkt att jag har varit kär i honom i ett år. Vad korkad jag har varit. Jag sitter nästan och skrattar åt mig själv när jag tänker på det. Han skulle förmodligen också skratta åt mig om han visste vad jag tänkte. Vem skulle inte det?

Vad idiotisk jag känner mig som har suttit uppe flera nätter och bara tänkt på honom. Slagit in hans nummer på mobiltelefonen och tänkt ringa honom, bara för att få höra hans röst igen. Vad idiotiskt. Lite patetiskt måste jag säga. Kami-sama, det är ju precis som i de där ultra romantiska filmerna som jag bara avskyr. Man bara sitter och väntar och väntar på att hon ska ringa och inte lägga på när det kopplar fram. En sån där gång som jag sitter och suckar och suckar och går ifrån filmen för jag blir så less.

Jag är less på att jag bara satt där och trodde en massa saker om mig själv. Jag känner honom inte ens ordentligt. Schysst va? Jag satt där och hoppades på att han kände samma sak, när jag inte ens visste vad det var jag kände.

Jag satt hemma och tänkte att jag var kär i honom, när det enda som jag egentligen kände var att jag älskade att prata med honom om allt, för vi var så otroligt lika. Fast egentligen var vi inte det. Jag och Sofia är mer lika än så i sådana fall. Sakerna som han och jag hade gemensamma var inte mer än ett sandkorn på en milslång strand.

Jag läste två åsikter om personer som skär sig själva och blev sur på det första för att hon hade helt fel syn på det hela. Hon tyckte att personer som skär sig själv bara söker uppmärksamhet. Ja, för det är ju därför de alltid går och flashar sina ärr. Visst, en del kanske gör så och hon kanske bara känner sådana personer, men det är ju inte så alla gör.

Sen har vi person nummer tvås åsikt. Henne håller jag med. Ungefär i alla fall. Något jag dock inte förstår är att det är så många som tycker att de "förstår" varför folk skär sig trots att de själv aldrig gjort det. Det går inte riktigt ihop. Hur kan man förstå om det inte är något man själv upplevt?

Jag säger inte att jag har skärt mig, men jag har vänner som har känt att det verkligen inte funnits någon annan utväg. Då menar jag inte att de har skärt sig för att de haft så ont i själen och de har inte lett när en sköterska sytt igen deras sår. Nej, jag hade en kompis som kände att hon skulle dö och hon var rädd för det, så hon försökte göra något åt det, så att hon skulle slippa dö. Hon mådde dåligt och hon hade ont i själen. Men hon ville inte dö och hon ville verkligen inte bara ha massa människors uppmärksamhet.

Usch säger jag till alla som bara tror att det är för uppmärksamheten som folk gör sig själva illa. Man mår dål

Om jag skulle vilja släppa alla fördämningar jag har, allting som håller mig på plats? Släppa taget och bara gå sönder. Låta alla se vad jag ser att jag är. Skratta bort alla ridåer och falska gardiner som döljer vad jag egentligen är och sedan låta dig se vad som egentligen finns?

Vad skulle hända?

Om jag föll, om jag kastade mig till marken och vägrade ta allt som händer just nu? Vägra stå ut med allt som jag känner och allt som alla får mig att känna? Om jag inte orkar leva med allting? Om jag sa att allting kändes som en lögn och att jag ville se sanningen?

Vad skulle du göra då?

Vad skulle hända om jag ville slåss, om jag ville kriga för att få det som jag vill ha? Om jag ville kämpa för att få allt det jag förtjänar och kämpa för allt det som alla förtjänar? Om jag ville kämpa för att alla skulle få det bättre men visste att det inte skulle göra någon skillnad om bara jag gjorde det?
Om jag ville be resten av mitt liv. Be och förkasta allt annat som jag någonsin känt till. Om jag ville leva med en tro som var bättre än vetenskapen - Vad skulle du göra?

Alla säger att de vill ha mer och mer, de tänker inte på något annat. De bara ber och ber och tigger och gör inget annat. Tänker inte på andra alternativ. De vill ha mer, men vad väntar de på? Jag försöker inte fly.

Jag försökte att vara någon annan med det verkade inte vara bättre. Jag försökte att dölja hur det egentligen var, hur det egentligen kändes men det var ingenting som förändrades. Nu vet jag bättre och nu vet jag att det är så här som jag egentligen är. Det är så här som jag känner innerst inne.
Jag faller ifrån det som jag var förut, faller ifrån mig själv och det du trodde jag var. Faller för en chans att bli det jag egentligen vill vara, det som jag egentligen är. Du tror dig veta vem jag är och du tror dig känna mig men varken du eller jag har en aning om hur fel du har.
Men nu vet jag att det är så här jag egentligen är.

Bryt ner mig, håna mig och tryck ner mig. Begrav mig i allt det som du trodde var jag, begrav mig i alla mina lögner och bryt ner mig. Inse att jag har kommit över dig, jag orkar inte med dig längre och jag har redan glömt dig. Sluta försöka, sluta orka och bara glöm mig, för det är så här som jag är.
Ser du in i mina ögon så ser du att allt det som du gör krossar mig, dödar det som jag vill vara. Du dödar det som jag egentligen är för att skapa en staty av den person som du egentligen vill ha. Du plockar bort mitt skal och hugger bort allt det som du hatar utan att ens bry dig om att det är jag som dör för att du ska bli nöjd. Jag har alltid försökt att förbättra mig för din skull, aldrig förändra men likväl förbättra för att du ska få det bättre, för att du ska få det som du vill ha. För att du ska få det skal av mig som du vill ha. Det enda som jag ville ha av dig var det som du är. Jag ville aldrig att du skulle ändra dig för mig. Jag plockade bort ditt skal, öppnade dig och såg vad du var men jag ville fortfarande ha kvar det som du var.

DU VAR REDAN ALLT SOM JAG VILLE HA!

Och om jag ville gå sönder...?

Jag mår alltid så dåligt när jag läser hur hon känner. Hur hon egentligen känner. Jag vill ringa henne och jag vill att hon mår bra. Jag skulle ta in henne under mina vingar och alltid hålla henne kvar därunder, men jag kan inte. Jag har inga vingar. Det är hon som har dem. Jag kastade dem till henne för att hon skulle leva, för att jag ville ge henne allt - Så jag gav henne mina vingar.

Jag saknar dem inte, för jag flög ändå aldrig. Jag var alltid för rädd för att falla om jag kom för högt upp.

Jag saknar henne inte för hon finns alltid hos mig, vart jag än är. Hon har mina vingar, hon har dem i säkert förvar. Hon använder dem aldrig, de följer bara efter henne. Jag lämnade mina vingar att skydda henne när hon låg där. Jag lämande dem till henne för att hon skulle få ännu större vingar så att nästa gång hon försökte flyga så skulle hon inte falla. Det måste ha gjort ont och alla drömmar måste ha krossats.

Jag förtjänade aldrig mina vingar. Jag använde dem aldrig och jag skulle aldrig ha gjort det heller.

Så nu vet du det, jag kan aldrig älska dig med hela mitt hjärta för jag älskar alltid henne mer. För det var henne jag gav mina vingar. Jag gav henne mina vingar att flyga med om hon ville, men dig kan jag bara ge mitt hjärta. Vad ska du med det till? Det är inte bra till något, det är bara en extra börda att bara på. Den följer inte efter dig som mina vingar, utan det måste du själv vårda för att de inte ska gå sönder.

Jag gav mina vingar till henne och det gör inget om de går sönder, så länge hon inte faller isär.

Jag har bara lånat mitt hjärta till dig och om det går sönder så kommer jag inte att ha det kvar. Om det går sönder så kommer du inte att bry dig om de trasiga bitarna och jag hittar dem aldrig själv. Men om du vill så ger jag mitt hjärta till dig. Då får du ta sönder det - Så länge du inte faller isär.

Det gör inget hur mycket än av mig som går sönder, så länge mina kära aldrig faller isär.

Jag har nu genomgått tusentals diskutiner och allt möjligt, eftersom mina lärare i nian bara älskade att argumentera för sina åsikter i olika saker. Eller det där blev lite fel; De älskade att höra oss argumentera för våra saker. Då blev abort ett av samtalsämnena såklart och nu när jag läste på någon blogg om hennes åsikter så känner jag bara att jag måste hålla med.

Kami-sama! Man måste ju få göra aborter om man vill!

Alltså, till er killar som är emot det; Tänk om eran tjej skulle bli våldtagen av någon random kille och sedan bli gravid, skulle ni vilja att hon behöll barnet - Bara för att ni är emot aborter?
Eller tjejer; Tänk er att ni är fjorton, ni blir våldtagen på en fest av någon kille som inte ens haft vett nog att dra på sig en jävla kondom, vill inte ni då kunna knalla in på ungdomsmottagningen och säga "Hej, jag vill göra en abort för jag blev gravid - Trots att jag bara är fjorton bast"?

Kami-sama, att göra en abort är inte bara ett alternativ till kondom och p-piller. Ibland har man inget val och då blir tjejen gravid. Och även om man nu skulle använda kondom så är inte dem 100% graviditetssäker. Vad tror ni att folk säger om man skulle säga till en tjej som kom och sa att hon ville göra en abort trots att hon använt kondom OCH p-piller var enda gång hon haft sex med någon?
"Nä, du får inte göra abort, du hade din chans att inte bli gravid - Skyll dig själv!"

Jävla idioter säger jag bara!

Tänk efter lite, innan ni går och föreslår ett förbud mot något som faktiskt är en vettig och bra sak! Det finns mycket vettigare saker att vara emot; Kriget i Irak, för lite pengar till skolor, bilar som bara suger liter efter liter bensin och är en grov anledning till växthuseffekten är bara några saker.

Tänk lite snälla. För eran skull också.

Jag läste bloggarna som vanligt, för det har varit en liten paus där ett tag. Märkte att det inte hade hänt så mycket mer där än vad som hänt på min och jag måste väl erkänna att det inte känns jätte lockande att skriva om allt det där som jag skrev om förut, om Knut och om Egon och dagens span och dagens outfit och allt det där. Det känns meningslöst och det känns idiotiskt och jag känner mig alldelens för övervakad för att kunna skriva om det. Som att alla som läste min blogg och hatade mig kollar på allt jag gör och bara väntar på ett tillfälle då de kan säga vilket jävla sjuk freak jag är och bla bla bla.

Ärligt talat så bryr jag mig inte om dem, men jag kan fortfarande inte glömma vad de har sagt till mig. Men jag vill det. Jag vill inte komma ihåg det och jag vill inte vakna en dag till och tänka på det. Jag känner mig sjuk som det är. Som att jag är störd precis som de tycker.

Jag vet att jag är annorlunda och jag tycker det är bra. Jag är väl annorlunda på ett bra sätt oftast också, men tydligen så var det inte så den gången.

Jag är annorlunda och jag sticker ut. För mig är det något bra, det betyder att jag syns och att folk vet att jag finns. Att folk vet att jag finns och därför finns jag. Inte alltid känns det dock som att de faktiskt finns. Det känns som om jag lever i en fantasi värld och att ingen egentligen finns att alla bara är illutioner som jag ser, som jag inbillar mig finns. Och jag kan inte heller bevisa motsatsen för mig själv. Hur ska jag kunna lita på att det inte är jag som går runt och tror att folk finns? Och hur ska jag kunna lita på att det är som folk säger om någon kommer fram till mig och säger att han visst finns?

Ibland känns det som att jag platsar bättre på ett mentalsjukhus än här. På en plats där de försöker lära mig att jag har fel att jag inte bara inbillar mig att det inte finns människor.

Jag är inte rädd för att ha fel och är egentligen inte rädd för att ha rätt. För om jag har rätt så är det ingen fara. Det finns ingen som kan håna mig för mina tankar och det finns ingen som kan håna mig för mina ord och känslor. Men om jag har fel så blir jag bara en i mängden. En person som har förlorat förståndet och som borde försvinna ur samhället. Någon som alla klarar sig bättre utan. En prick på en annars perfekt tavla.

Jag orkar inte försöka hålla uppe en perfekt fasad av hur en perfekt och frisk jag skulle vara.



     Look, here she comes now
     Bow down and stare in wonder
     Oh, how we love you
     No flaws when you're pretending
     But now I know she
     Never was and never will be
     You don't know how you've betrayed me
     And somehow you've got everybody fooled