Ja, herre min je. Hur många gånger måste jag säga att han inte ritade på mig?


Jag börjar bli allvarligt less. Eller inte allvarligt, men det känns VÄLDIGT fult. Bara för att alla ska vara på det hela så ska jag fylla i vad som inte stämde. Nog för att alla ändå kommer att retas. Allt med fet text stämmer EJ.

Bussen rullar fram, snabbt, men ändå för långsamt. Jag mår illa, eller snarare så känner jag mig tragisk. jag vill bara hem så snabbt som möjligt, eller aldrig kliva av bussen. Busschauffören svänger in vid Aurorum, jag kan se honom därifrån jag sitter. Mitt hjärta skriker hem.
Jag ser honom redan innan dörrarna har öppnat. Jag har sett honom några gånger tidigare också, på måndagar med den första bussen som går vid halv fem. Jag lyfter ner mina grejer från sätet bredvid mig, för jag vet att någon kommer sätta sig bredvid mig. Det är nästan fullt på bussen. Han kommer aldrig sätta sig bredvid mig.

Automatiskt, utan att kolla vem det är som har frågat om han kan sitta bredvid mig så flyttar jag på min väska, utifall att ingen tänkte sätta sig där. Sedan ser jag att det visst är han, han som aldrig skulle sätta sig bredvid mig. Jag ville att han skulle gå bort direkt igen, men det kunde jag såklart inte säga. Jag ville inte att han skulle sitta där, jag kände hur min kropp vred sig emot honom, kastade mina armar kring hans arm och grät ut emot hans axel. Jag gjorde självklart inte så, jag kände honom inte ens, jag visste inte ens vad han hette.
Jag lutade mig ännu mer mot fönstret, blundade, höll fast mina händer i varandra, bara för att jag inte skulle göra så. Bussens gungande vaggade mig snart till sömns.

När jag vaknade så var han inte bredvid mig längre. Jag hade gråtit i sömnen i alla fall, så jag torkade bort mina tårar. Jag tog mina saker och klev av bussen, vandrade den dryga kilometern som jag fortfarande hade kvar innan jag kom hem. Jag drog mig direkt tillbaka till mitt rum, orkade inte se någon, orkade inte prata och inte lyssna. Jag mådde om möjligt ännu värre nu än innan han klev på bussen. Det skreks åt mig efter en timme att jag skulle komma ner och äta. Jag orkade inte. Jag ville inte sitta och kolla på när någon tog in mat i munnen och tuggade runt det innan det svaldes som den äckliga sörjan det är.
Jag tvingades ner i alla fall.

Mamma frågade mig vad som stod på min hand, jag drog snabbt ner ärmen över det, jag ville inte att hon skulle bry sig. Vad spelade det för roll om jag klottrade på mina händer då och då? Det skadade bara mig, om ens det. Bläcket i min hud och i mitt blod skadar inte henne, hon behöver inte veta.
Då kom jag ihåg att jag visst inte hade skrivit något på min hand, eller ens ritat. Jag plockade bort efter mig och gick snabbt upp till mitt rum igen. Satte mig på sängen och drog upp min tröj-ärm igen. Jag hade inte ens någon sådan tuschpenna. En röd, med en bredspets, kanske 1,2.

Hoppas att alla förstår nu ^^