Jag förklarade idag för mina vänner att jag inte riktigt vet vad som går igenom min systers huvud. Hon hade nämnligen sagt att hon hade slutat ta mina saker, efter hon tagit min kamera dvs. Jag tyckte att man inte kan säga att man har slutat när det gått bara två dagar sedan man stal något sist av sin syster. Kanske ett år, minst ett halvår i alla fall.

När jag kommer hem motbevisar hon mig. Vad står inte i hallen om inte mina skor. Precis som om hon ville bli avslöjad.

Suck.

Imorgon. Kemi prov. Great. Jag har pluggat på ena kapitlet, men det betyder inte att jag kan det. Jag kan det relativt bra, men som alla i min klass vet så kan man aldrig räkna med vad Peter förväntar sig att man ska kunna för att ens få G. Fast det var lite starkt, men seriöst. Jag har aldrig haft ens en chans att nå fram till MVG om jag sträcker på mig och blir en meter längre (bildligt talat).

Nog är det bra alltid att jag har en 40 minuters bussresa att läsa på imorgon och att vi har fått lov till att ha genomgång på matten. Eller genomgång och genomgång, snälla Alf (han är faktiskt snäll, även om jag inte alltid gillar hans genomgångar) har sagt att han ska hjälpa oss med det vi behöver. Arigatougasaimasu säger jag och bugar djupt. Det innebär att jag kommer kunna plugga lite grann på kapitel tolv och på hela kapitel tretton (även om jag förmodligen inte kommer att lära mig nästan något). Det innebär att jag (om jag har tur och inte använder så mycket paranteser) kanske till och med kan få VG på provet :O Omg, och Peter som tycker att jag bara har fått IGn på proven jag gjort! Well, suck on that!

Hemlis: Det är för att jag inte pluggar till proven alls.

Tja, om jag får IG i Kemi så kommer ingen vilja ha mig och jag kommer få leva ensam för alltid. Allt handlar om personkemi ;__; (lol xD) Sen kommer jag att bli utkastad ur huset och jag kanske möjligtvis kan bo i en liten illaluktande lägenhet innan jag får slut på pengar för att jag inte har jobb. Sen hamnar jag på gatan och blir våldtagen och när som helst är jag fem månader ifrån att föda en son. Men då chockar jag världen genom att ta livet av mig.

Suck. Jag har livlig information (läs: fantasi).

Idag fick jag veta att jag inte bara hade kört på Kemi-provet med bara 1,5 poäng ifrån G (vilket jag fått om jag kommit ihåg att Flour, Klor, Jod och vad det nu mer är kallas tillsammans för Halogener) utan att jag även har IG-varning i kursen. Vilket innebär att jag kommer få råplugga och sedan sista veckan på tisdag morgon få göra omprov på hela boken om jag ska få G. Vilket är det högsta betyget jag kommer att få på kursen, även om jag skulle lyckas skrapa ihop till ett MVG. Vilket förövrigt är omöjligt.

Anyway.

Nu har jag två betyg att kämpa för. Ett VG i matten och ett G i kemin. Kanske borde jag satsa på att INTE få IG först i kemi än VGt i matten, men eftersom jag känner att jag Nästan kan det som krävs för att få minimum på omprovet tror jag ändå att jag möjligtvis kan få G om jag pluggar bara liiite liiiite.

Paul hade en väldigt fin jämnförelse med hur han tänker sig att jag läste till provet.

"Du borde läsa på annat sätt än du läser till exempel skönlitteratur."

Jag ville säga till honom att jag kanske borde läsa det på samma sätt som jag läser vanliga böcker, med tanke på att böckerna läser jag, men inte kemin. Jag var 1,5 poäng ifrån G på ett prov som jag inte ens öppnat boken till på tre-fyra veckor.

Nu hoppas vi verkligen att mina föräldrar inte läser min blogg ^^'


Över till ett roligare ämne.

  Frank till vänster och min illustration av honom till höger. Säg 
 gärna vad ni tycker. Den kommer hamna på den tröja som jag
 planerar att göra ikväll eller kanske imorgon eftermiddag/kväll.


Dagen ord: Frank (svenska: uppriktig)

Min svenska novell är klar nu. Ni kan ALDRIG gissa hur lång den blev! Seriöst, jag skrev den på en A4 bara för att jävlas med Lena, de flesta som läser min blogg vet ju hur länge jag gnällde om att få ha minst tio sidor att skriva på xD Och nu är det bara en som jag lämnar in!

SUCKER! MOAHAHHAHAHAH!

För någon timme sedan så hade jag ingen tanke på mina vänner. Jag ägnade inte en sekund av dagen för att tänka på hur lycklig jag egentligen är över att ha mina äldsta och käraste vänner. Jag tänkte bara på skolan, hur stressad jag borde vara, men lyckas hålla mig borta ifrån att vara. På hur miserabelt och jävla förälskad som jag var i Han med ett stort H - Hur mycket jag önskade att jag inte var det. Om jag hade ägnat en enda sekund av den tiden som jag tänkte på allt det där kanske jag hade insett att det jag egentligen älskar mest av allt, det är mina vänner - De som jag nästan aldrig träffar numer.

Nu sitter jag här, i mitt kaoshål till rum, och äter några timmar gammal och kall kycklingsallad med ätpinnar. Jag tänker på mitt svenska arbete som ska vara inlämnat imorgon. Jag är glad över att jag insåg hur mycket jag uppskattar mina vänner, men främst för att jag har dem - För att jag har fått dela en tid, om än kort, med dem.

Det är nu som jag är glad över att jag kan skriva på ett bra och flytande sätt, väva ut orden och få dem att samspela med mina tankar. Men det är också nu som jag blir arg över att jag inte kan komma ihåg några små stunder med dem - för det finns inga små stunder. Alla stunder jag har med dem har flutit ihop, blandats och är bara ett stort minne. Alla hemska stunder kommer jag ihåg i detalj, som gången då Agnes var förkrossad över sitt liv och trodde hon skulle dö och därför hoppade ner från andra våningen på huset framför mina ögon. Eller den gången då mamma skrek åt mig att jag var hopplös, att jag var äcklig som aldrig tycktes städa i mitt rum, samtidigt som jag stod ute på gården och försökte förklara för Martin med ett leende att jag inte skulle kunna komma till honom den dagen.

Jag har bara känt dem i tre år, sedan mitten på hösttermingen i åttan, det var då jag först pratade med någon av dem - Med undantag för Agnes som jag känt sedan i fyran. Jag har bara känt dem så kort tid, men samtidigt så känns det som för alltid. Som om vi alltid varit tillsammans. Kanske har vi alltid det också, vad vet jag. Kanske har vi levt tillsammans i århundraden, hittat varandras själar om och om igen och fötts på samma plats för att vi alltid ska kunna vara tillsammans.

Innan jag träffade någon av dem, David (inte för att förväxlas med David i våran klass), Simon, Erika, Martin, Helena eller ens Agnes, kommer jag inte ihåg hur jag kände. Bara att jag kände mig liten, bortglömd. Jag är äldsta barnet, det förväntas alltid något av mig. När jag var arton månader gammal så kom min första syster och sedan dess har jag alltid varit den som fått vara stor, den som fått ta hand om andra. Men när jag lärde känna Erika, som var den första i vårat så kallade gäng som jag lärde känna efter Agnes, så lärde jag känna mig själv. Jag var inte längre den där kamelonten som alltid försökte anpassa sig efter alla andra, jag kunde prata med folk och säga vad jag ville säga. Jag vet inte hur många gånger jag skrattat när jag berättat vad det första jag sa till henne var och jag skattar fortfarande när jag tänker på det.

"Elen sila lumento." Det är alviska och betyder "A star was born at the hour of our meeting." Det känns ofta som om det var precis vad som hände. Jag kommer ihåg hennes förbryllade uttryck, hennes glimt i ögat när hon såg på mig bakifrån de gamla glasögonen. Men det var inte förrens hon anklagade mig för plagiat på hennes novell som vi började umgås. Det var efter det som vi blev , inte bara oskiljaktiga utan, tävlande. Varje gång, varje svenska uppgift som vi fick av våran svenska lärare så tävlade vi för att se vem som fick högst betyg. Varannan gång, det var det som var så otroligt roligt. Det var våran franska lärare som berättade för oss att vi var vänner, vi var nog för dumma för att inse det själva. Hon sa det till oss när vi satt längst bak och pratade om något av de otaliga saker som vi tänkte på. När hon sa det såg vi på varandra och sedan skrattade vi bara.

Jag lärde känna killarna och Helena då Erika bjudit med mig till Persön en helg i november och natten planerades att spenderas i Davids mormors hus, om jag inte påminner mig fel. Det var då jag fick veta att Martin till exempel är allergisk mot både fisk och ägg, eftersom vi gjorde omelett och fick steka korv till honom. Som han visserligen inte åt upp, men man var inte så hungrig efter Erikas omelett på fyra ägg och en tomat i en liten kastrull. Jag förstår inte att hon ens vågade på sig att äta av dem. När Helena kom några timmar efter oss andra så var det bara några minuters pinsam tystnad mellan oss innan vi fann själsfränder i varandra. När vi insåg att några skulle tvingas dela säng så erbjöd Helena och jag oss frivilliga.

Vi har också tjej-kvällen hemma hos Helena, då ingen av killarna fick vara med. Bara hon, jag, Erika och Agnes. Vi försökte oss på ett rollspel, som misslyckades fatalt. Vi lagade mat och vi lekte en present lek. Eller när vi hade tjej-kvällen hemma hos Agnes och vi låg och grät i en hög i hennes rum för att vi var så rädda och så små och sedan för att trösta oss så steg vi upp klockan tre och kokade te.

För mig så betyder dessa sex personer mer för mig än någon annan. De är en del av min familj och jag älskar dem som om de var mina syskon. Det har alltid varit romanser mellan oss och vi jämnförde oss i början med vänner-serien. Helena och Martin - Agnes och Simon. David och Erika brukar vi skämta om att de förmodligen skulle gifta sig och leva miserabla tillsammans i all tid. Jag har aldrig riktigt varit förälskad i någon av killarna, däremot har det funnits perioder då Erika höll på inbilla mig att jag var förälskad i Simon och att han var i sin tur kär i mig. Eller att jag och David var själsfränder. Martin var det aldrig något gnabb om, han var kille med snygg mage som mer eller mindre tillhörde alla - Även om han mest var Helenas.

Jag tror inte att jag någonsin skulle kunna säga nog om dessa, om vad de är för några för mig. Vad de betyder för mig. Kamisama, de är mer än syskon, de är mina allt.

Agnes är den person som inte är släkt genom blod med mig som jag känt längst. Vi har gått igenom precis allt tillsammans, hon har tröstat mig när jag varit less på att jag aldrig haft någon pojkvän och jag har tröstat henne när hon gjort slut med en av sina. Hon fanns vid min sida när jag stod med ena foten i graven och jag besökte henne på sjukhuset när hon hade hoppat från Erikas balkong. Hon känns yngre än mig, men samtidigt äldre. Hon är odödlig för mig och vad som än händer kommer jag aldrig att ens komma i närheten att ta henne förgivet igen. Hon skrattade med mig när jag behövde någon som log istället för att säga hur synd det var om mig för att jag hade blivit påkörd av en bil och jag grät med henne när hon berättade för mig hur hemskt det kändes för henne att ha tvångstankar om nästan allt. Hon älskar Marilyn Monroe mer än något annat och har en samling med tavlor och diverse saker i sin lilla etta i Luleå. Imorgon kommer jag att ge henne två nya tavlor.

Erika är den äldre syster som jag aldrig fick av mina föräldrar. Hennes familj är min andra familj och det enda som egentligen saknas är att vi gifter oss så är vi på pappret släkt. Jag får hela tiden höra om hur jag drog upp henne ur hennes ensamhetshål när någon ny människa i hennes liv ska bli presenterad för mig, men jag har aldrig berättat att hon är den som håller mitt liv i balans. Hon är den enda som jag faktiskt kan säga allt till, förutom hur mycket jag egentligen älskar henne. Jag säger det aldrig och kan aldrig göra det för att det är inte nog. Jag är besatt av henne och jag vill alltid ha henne nära. När jag mår dåligt så åker jag alltid hem till henne och även om hon inte orkar vara social med mig så blir jag glad. Även om vi bara ligger i en säng och jag stirrar upp i taket, eller luktar på hennes krulliga hår, medans hon sover så mår jag alltid bra med henne. Vad hon än gör så kan jag aldrig vara arg på henne i en längre tid. Hon suger på tider och hon kommer aldrig ihåg vad man sagt till henne, men jag bryr mig inte om det. Alltid när jag behöver henne så tycks hon dyka upp precis där jag är. Vår stjärna kommer aldrig att slockna för oss.

David. Han är min bror, den äldre brodern som jag alltid drömt om. Han som jag kan fråga allt om, vare sig det gäller ett band som han hatar eller om politik eller vad som helst. Vi bråkar nästan alltid, men precis som med Erika har jag aldrig riktigt lyckats bli riktigt arg på honom. Om något är för generade att prata om så syns det, men om de å andra sidan är något som han brinner för kan han babbla på om det i föralltid. Jag lyssnar alltid på honom (även om jag aldrig säger det till honom) och om jag någonsin behöver ett råd så vet jag att han kommer alltid att säga det som faktiskt är bäst för mig - Om han menar det eller inte vet jag inte. Jag kan prata med honom hur länge som helst och vi kan till och med gå ut fyra på natten när det är iskallt utomhus bara för att vi ska slippa sova. Han försöker konstant lära mig att spela ett av de där otaliga dataspelen som han hittar och finner intressanta och kallar mig hopplös när jag inte lyssnar på honom, men berömmer mig när jag gör något bra. En riktig storebror.

Martin är min pelare. Jag träffar honom nästan aldrig, men jag vet alltid att han finns där. Han är killen som jag presenterade för mina föräldrar som killen med snygga magrutor, men ändå aldrig blivit förälskad i. När jag mådde hemskt och anklagade mig över att ha släppt Agnes så var han där och kramade mig och det är hans som lyfter upp mig och kastar mig i vattnet. Det är han som ger fan i hur jag reagerar när han ställer sig och hoppar i sängen på morgonen när jag fortfarande sover. Han lärde mig köra cross och han sprang ikapp mig när jag tyckte att jag körde fort. Han kastade mina hamburgare i elden och gav mig sen sina egna när vi var i Sundom och grillade. Han bryr sig inte om jag har på mig träningskläder eller om jag tar av mig tröjan för att jag badade med kläderna på utan lånar ut sin tröja för att jag inte ska frysa när vi går hem till honom igen. Han är nästan ett år yngre än mig, men det känns som om vi är lika unga och det känns aldrig som om hans faktiskt bara är femton. När han sa att han skulle börja frilufts istället för natur med mig så kastade jag en banan på honom.

Helena är min själsfrände. Vi klickade direkt och vi är så olika så att vi lika gärna skulle kunna vara dag och natt. Hon är allvarlig och jag är oseriös. Hon är ansvarsfull och låter mig vara slarvig och barnslig. När vi förra året bråkade så träffades vi inte på flera månader, men sen när vi väl gjorde det så var det som om vi aldrig hade bråkat. Det finns inget jag kan säga om henne, för ord är inte nog. Hon är vacker och jag tänker aldrig släppa henne till någon annan.

Simon. Min själsfrände nummer två. Vi bråkar alltid. Han vågar knappt ha mig hem till sig utan att tro att jag ska riva hans rum. Vilket oftast händer när vi har ett av våra slagsmål. Vi skiter fullt och blankt i moraliska regler utan biter och sliter och river varandra precis som om vi vore katt och hund - Eller syskon. Vi är så lika så det är inte sant. Vi tycker och tänker nästan samma saker och vi är till och med lika till utseende. Till och med så lika att hans egen mor har påpekat det för oss. Men hur mycket vi än slår varandra, eller biter eller säger elaka saker, så är vi aldrig osams när vi skiljs åt. Han har knuffat mig i en iskall pool, jag har knuffat honom i en iskall pool. Jag har slitit sönder en av hans tröjor och hans slet sönder en av mina. Vi har alltid kul och det är skumt att vi inte faktiskt är tvillingar. Och trots allt så är han bara månaden yngre än mig.

Det finns så ofantligt mycket mer att säga om alla dem, men det går helt enkelt inte att sätta i ord. Om jag skulle stå och bara skrika i flera timmar, så skulle det inte täcka alla mina känslor. Jag saknar dem och jag längtar efter dem ännu mer. Jag älskar dem och jag är så glad för att de faktiskt finns.

Tack.

Jag fick jättefina blå och röda post-it lappar av pappa idag ^^ Jag vet att ni bryr er jätte mycket.

Nu ska jag försöka plotta fram en idé till min svenska uppsats som ska vara klar i veckan.

Åhhhh, vad jag vill till Stockholm just nu ;__; Bara springa runt och vara flum, ännu mer flum än vanligt, för det kommer bara vara Linda där som känner mig. Och sen ska jag köpa massa fina kläder också. Massa massa fina kläder.

Och framför allt ska jag få se Miyavi <3

Jag vet att jag tjatar om det. men när man inte har något att göra tänker man på det som ska hända och sen nöter man det. Han är ju dessutom helt bäst, bara så att ni vet ^^

Det känns förjävligt just nu. Jag har just kört tio minuter i sträck på crosstrainern på jobbigt program numero dos eller vad fan och bränt hundra kalorier. Armarna darrar och hjärtat känns som om det ska sprängas. Jag tänker fanimej vara duktig och börja träna. Faktiskt. Då kanske jag tappar mitt sötsug (och det är förmodligen det som ställer till det när jag vill gå ner i vikt).

Tja, om inte tränar jag i alla fall benen och armarna och slipper dallret där som Linda och Jonna sitter och drar i under skoltid xD Det är ju något positivt. Fast jag kommer fortfarande ha lena armar vet ni ^.-

Men nu ska jag slåp igång något trevligt att titta på tvn samtidigt som jag kör en halvtimme till och lyssnar på 30 seconds to mars. Matilda hade tydligen Buddah for Mary och A Beautiful Lie på sin gamla iPod (den som typ gick sönder). Så ska vi tänka lite till på Miyavis snygga kropp och kämpa för att få lika snygg mage. Och tatueringarna.

Jag vill ha sommar nu. Jag vill ha pengar nu. Och jag vill framför allt inte ha mina smått hängiga och tydligen mjuka armar. Men jag vill inte träna.

Jag vill ha massa fina klänningar och jag vill vara smalare. Inte för att jag anser mig vara tjock utan för att jag vill vara smalare. Jag vill ha Miyavi och jag vill ha hans tatueringar. Jag vill ha fint hår och jag vill att det ska vara vitt och rosa.

Går det bra för er om jag skulle få allt det där? Plus odödlighet och vara vampyr? Jag kan göra alla som vill bli vampyrer till vampyrer då också? Även om det inte är de där oövervinnerliga vampyrerna från Twilight utan helt vanliga som inte tål solljus och de som springer runt och inte är vegetarianer.

Snälla ge mig en vampyr som är snygg? Med massa tatueringar? Jag tror jag ska köpa en massa fejk tatueringar och en fin peruk så ska Jonna få fota mig med det sen. Vad tror du Jonna, skulle inte det bli ascoolt?

Jag vet inte om det här är förudmjukande eller revolutionerande. Mest troligt det första alternativet. Jag sitter vid en dator som är äldre än 2007, i en datasal på skolan. Det är en skymf för naturare på hela skolan att vi måste sitta vid sådana här äckliga saker. Usch!

Jag vet inte vad mer jag kan säga. Utom möjligen att det gick piss på provet och att på andra sidan en liten glasvägg sitter Bögen och myser med sin flickvän. Det känns väldigt fult.

Dagens ord: Fult.

Som de flesta vet så tänder jag på smala killar med glasögon som är typ helt nördiga på något. Typ som Diablo-killen i Talang 2008 och Mike (fka: Städis). Eller typ Massa andra goa små killar. DOCK INTE SAMUEL FORMAT för de idioter som inte förstod det. Han är väl ändå liiite väl... Ja. Ni förstår.

Och som en del vet så har jag sagt att jag ska göra en "I love Geeks"-tröja. Nu är det gjort i alla fall.

Jag har möjlighet att få VG i Matte B. Det känns betryggande och jag hade ärligt talat inte väntat mig mer av mig själv faktiskt. Hoppats, javisst, men jag trodde inte annat.

Kemi är en annan sak. Jag är en klad hest för att jag slipper Kemi B, men jag måste ändå klara av Kemi A först. Och våran underbara lärare är ju en helt annan historia. Seriöst, vem sätter två prov veckorna efter varandra? Och sedan säger till en trea att om vi går med på en tävling så tävlar vi och sen när vi säger att vi inte går med på det så säger han att vi måste?

Uppbäddat för misslyckande. Provet som vi har på onsdag nu i veckan kommer jag FET FAILA på och "utmaningen" kommer jag Faila med stort F för att han ska bli arg. Spelar det någon roll? Nej, vi ska vara i grupper och det är bara klassens medel som räknas. Dessutom så hamnar den sista veckan, dvs. efter han har satt våra betyg.

FUCK YOU PETER! Usch vad jag är sur på honom.

Dagens ord: Misslyckande.

I onsdags, när vi hade historia, hände en väldigt intressant sak. Eller snarare, jag sa en sak som gjorde det hela väldigt rolig. För att alla ska förstå vad som faktiskt hände så berättar jag också att våran lärare just då höll på gå igenom Andra Världskriget med oss.

Annette: "Är det någon som vet vems fel det var att Andra Världskriget startade?"
Jag: *tyst så att ingen annan än Sofia hör* "Judarna...!"

Sofia spärrar upp ögonen och gapar åt mig, samtidigt som hon drar efter andan och man ser på henne att hon tänker: Nämen Amanda! och jag börjar garva.

Jag tyckte det hela var mycket lustigt.

För att folk nu inte ska gå och tro att jag är nazist eller anti-semit så berättar jag också att det bara på ett skämt. Det fanns ingen sanning som helst i det jag sa. Visst, endel kanske tycker det, men inte jag. Så det så.

Gjorde det verkligen något?
Ingenting gick egentligen sönder
Du sa aldrig något som betydde något mer
Egentligen så visste du inte vem jag var
Du ville egentligen inte veta vad det var jag trodde kunde bli
Aldrig trodde jag att de skulle finnas
Kanske vågrade jag tro
Skulle jag kanske ha trott mig själv mer
Ledsen och skamsen över det jag känt
Äcklad över vad jag faktiskt trodde kunde ha blivit så
Gjorde det verkligen så ont?
Ingenting gick egentligen sönder
Mina drömmar fanns bara för mig
Tillåt mig att skratta åt vad jag inbillades att tro
Återigen så är det bara jag
Leendes, men ändå inte
Rasande för att jag var så naiv
Överraskad
För att jag faktiskt har så ont

Jag sitter och diskuterar stress med Sofia över msn just nu. Jag måste påpeka att jag måste typ ha det i mina gener att vilja skilja mig från folk så mycket som möjligt, för det finns fan inte en enda norm som mina "udda" vänner har som jag har.

Stress; Alla mina vänner verkar alltid stressa inför prov eller andra stora saker. Det måste vara jätte jobbigt. Seriöst. Visst, jag kan stressa, men jag tar ändå och gör saker i min takt och i mitt tempo. Om jag sedan sitter där och ska lämna in en uppsats om två timmar och inte ens har börjat med den, ja, då brukar jag ordbajsa ihop något eller så blir den inlämnad sent. Helst en dag eller två också.
Bantning och fett; Jag tror inte att det finns någon av mina vänner (kvinliga då) som inte har gnällt över sin vikt EN ENDA GÅNG (Erika kan känna sig som undantaget som bekräftar regeln eller wtf). Seriöst, när jag äntligen lyckats fly från en av mina vänners outröttliga tjat om att man är tjock eller äter för mycket eller inte tränar och crap - Ja då kommer nästa. Jag bryr mig inte om vad jag äter - Visst, jag kanske inte äter sådant som är mögligt eller sånt jag anser är äckligt, men jag struntar inte i något för att någon sagt att det är skadligt för hälsan. Om det nu kanske inte gäller att inte äta asbest för att det framkallar cancer. Även om det kan vara en lockande tanke ibland xD
Träning; Fan vad det gnälls mycket om att man ska träna hela tiden. Alltid är det någon som säger "oj oj oj, nu har jag inte tränt på två veckor, idag blir det nog ett rejält pass, ho ho ho!" Herregud människor. Mitt senaste träningspass som jag räknar (för nu räknar jag inte idrotten vi har en gång i veckan) var för ett år sedan. Bryr jag mig? Svar: Har jag en snopp? Jag skriter i träning om jag inte tycker det verkar kul.
Konstig; Jag tror inte det finns en enda människa som har kollat på mig och tänkt "Nejmen Gud så normal hon ser ut att vara!" och inte varit ironisk. Någonsin. Jag sticker ut, jag gillar att sticka ut och då menar jag inte sticka ut som i "Hej-här-är-jag-min-urringning-är-borta-för-jag-har-ingen-tröja" utan mer som i att folk vänder sig om och stirrar "Vad har hon PÅ SIG?" "Hur beter hon sig?" "Hon kan ju inte låta sådär!" WHAT A BUNCH OF CRAP! Big deal om man ser konstig ut, big deal om andra inte accepterar en för den man är. Gör man det själv ska man vara fucking jävla nöjd!

Vad fan är det där med att vara "normal"? Sluta skapa hat och fördomar med dumma ord! Idioter...

Nu vill jag ha utlopp för mina känslor. Jag ska för första gången på två månader minst skriva en novell med ett lyckligt slut. Faktiskt. Jag lovar. Helt sant. En songfic om Take Me Away för att den är så söt.

Okej, det var inte helt sant. Jag glömde bort att novellen jag skrev förra veckan hade ett lyckligt slut, men jag tycker inte att den räknas för att hela novellen var inte min idé, det var bara jag som skrev den. Så det så.

Men nu ska jag skriva en novell som jag har kommit på helt själv, med ett lyckligt slut. Sen ska Sofia få läsa den för att hon inte ska vara så sur på mig för att jag har lösenordsskyddat RomeoxRomeo-sidan

Alltså, att återupptäcka Lifehouse är smärtsamt. Riktigt smärtsamt. Och jag gör det typ en gång i månaden dessutom. Jag lyssnar på dem typ tre veckor, sen lessnar jag och en vecka senare dyker det helt random upp en Lifehouse låt på mp3 eller i iTunes och då är "Åh nej! Hur kunde jag inte lyssna på dem på hur länge som helst!" och sedan är jag fast igen. Jag menar; Killen har hur underbart egen röst som helst!

Lyssna bara; Take me away

Jag kan inte låta bli att vara kär i Jasons röst och låtar. Usch vad jag blir glad av honom! Och just den här versionen av den här låten är hjärtdrypande. Den kramar ut varenda droppe av viljan att skriva kärleks noveller med tragiska slut ur mig. Hur ska jag nu klara av att skriva den här novellen till svenskan >x<

Måste jag bli kär i den just nu? Crap.