Jonna: "Vi måste hämta en sån där trollstav!"
Linda: "Men vi har ju redan en sån."
Jonna: "Nä, var då?"
Linda: "Nämen, var är den? Den var ju här nyss!"
Jonna: "Du kanske inte tog en?"
Linda: "Oj, den är ju här mellan mina ben!"

Fysiklabbar, ne?

ARRRRRAGGGGHHH!!! Jag övergifer min stackars blogg ;_; Jag fet inte fad det är med mig! Jag har ersatt den med NarutoDreamfic. Men de som läser det här, de hänger ju antingen där eller med mig i skolan, så då är det fäl ändå ingen som saknar mig och mina outrageous outbursts? Men om det är det så har jag en öferrsaskning i slutet på det här inlägget. Jag ska försöka att bli mer aktif än en gång i feckan.

Och ja, jag har bytt ut alla v:n (utom det då) mot f. Det är kul på ett ganska tråkigt sätt.

Jag känner att jag har en slight besatthet av Christian Bale på gång. Med tanke på att jag både inhandlade American Psycho igår och hyrde två filmer med honom idag. Plus att när jag och Linda pratade om att jag skulle gifta mig rikt och bara spendera dagarna med att äta gott och träna (så att jag inte blir tjock för att jag äter) och hon påpekade att min make förmodligen skulle bli svartsjuk och tro att jag var otrogen - och att jag dessutom var det eftersom hemmafruar är det - så gick jag hela tiden och hade en bild i mitt huvud av Christian Bale som min make.

Hm...

Dags att ta det lite lugnt med filmerna nu kanske?

Nej, men ärligt talat, han är en bra skådis. Och jag gillar han röst väldigt mycket också. Förutom när han gör till den i Batman-filmerna, då låter han bara fånigt x3

Ps. (Spoilervarning) Vad fan är det med mig och mina favoriter i filmer? Tobbe sa ju till och med idag i skolan att hjälten aldrig dör i filmer och så går jag och hyr första bästa film där han gör det! Även om jag trott att det var den söte sonen som skulle dö. Nä, fan heller, då ska den envise jäveln till fattig ranchägare gå och dö. TRE MINUTER INNAN FILMEN SLUTAR >_>

Den ovannämnda filmen återfinns numer i min stolta ägo. Jag har dessutom hunnit se den och konstatera att den är störd.

...

Okej, det var väl inte så svårt att döma utifrån titeln att den skulle vara störd, men den var störd på ett oförutsettbart sätt. Och slutet var oväntat. Jag vet inte riktigt om jag gillar den eller inte, men det lutar åt det första, eftersom Patrick Bateman är så underbart sinnessjuk.

Jag kom,
jag såg,
men ingen seger precis.

Du var där,
precis som jag,
vi satt bredvid varandra,
väldigt nära,
och jag trodde att jag
kanske till och med hade
den där chansen som jag inte hade.

Men du var ju där
med andra tjejer,
inte såna som jag,
du dansade väldigt nära
mig
men också dem.

Jag undrar vad fan du tänkte,
vad du tänkte med?
Visste du någonting
och bara lekte
eller hade du ingen som helst aning
om hur jag kände?

Du satt
väldigt nära min hand,
nästan så du höll i den.
Ville du någonting av mig
eller var det bara som jag inbillat mig?

Så dansade du med någon tjej
och jag tänkte
att du bara inte vågade säga någonting,
så jag dansade jag med
bredvid,
eller i alla fall inte långt ifrån.

Men jäklar i mig;
du sa någonting till henne
och ni pekade.
Fan, vad arg jag blev,
det var ju det där jäkla myntet igen.

Du slätade av henne,
eller vad det nu heter,
eller så slätade hon av dig.
Ärligt talat brydde jag mig inte.

Jag trodde verkligen inte
att jag skulle skratta som jag gjorde då,
jag trodde
någonting skulle dö inombords
och att jag skulle gråta en skvätt.

Så såg jag dig inte mer den kvällen,
du försvann
och jag var glad åt det.
Jag dansade med någon kille.
Ska jag ringa honom sen
eller ringer han mig?

När jag kom hem kändes det inte som det skulle,
jag trodde
att när jag skrattat så var jag okej
men nu brast någonting.

Jag hatar dig,
jag älskar dig,
jag är arg,
jag är ledsen
och jag är så förbannat förvirrad.

Ska jag ringa?
Jag kommer säkert över dig då
men jag vill inte riktigt,
jag saknar dig redan.

Den där biten som jag trodde skulle dö
den blev sjuk
och den dog
utan att jag märkte
och det var du som dödade den.
Men ändå vill jag förlåta dig,
om du bara
ser på mig igen.

Så snälla,
om du inte vågade,
eller inte visste vad jag tänkte,
så visa det
eller säg någonting,
för jag vill inte vara förloraren.

Jag går,
jag blundar,
märkt som den enda förloraren.

Bara för att Sofia, och förmodligen endast hon, kommer att förstå. Efter ikväll. Vilket var alldelens för sjukt för att skrivas här och får diskuteras på annan tid och plats om man så vill. Men i vilket fall som helst kommer 30 Seconds to Mars andra skiva spelas tills jag somnar. Eller längre. Jag är inte helt säker.

________________________

I won't suffer
Be broken
Get tired
Or wasted
Surrender to nothing
Or give up
What I started and stopped it from end to beginning
A new day is coming
And I am finally free

Run away, run away
I'll attack
Run away, run away
Go chase yourself
Run away, run away
I'll attack, I'll attack, I'll attack

I would of kept you forever
But we had to sever
It ended for both of us faster than a---
Kill off this thinking
It's starting to sink in
I'm losing control now
And without you
I can finally see

Your promises
They look like lies
Your honesty
Like a back that has a knife
I promise you
I promise you
I am finally free

Just like a breath
I'm being pulled in
to be maked used of
and then
blown away
without a single thought.

Jag måste erkänna att detta är en av mina all-time favoritbilder på mig.

J a g   ä r   j u   f ö r   s ö t   p å   d e n !

Här sitter jag och dricker helt ensam. Fast man brukar å andra sidan inte heller dricka Bisolvon (som är hostmedicin, så nu behöver ni inte googla) tillsammans med folk. Det skulle vara en lite udda... ritual, typ. Yuck, det smakar dåligt gjord körsbärssmak. Och jag började hosta precis efter jag druckit -.-'

Det som gör det hela fulare är att jag sitter och lyssnar på The Moffats.

Men jag tänkte faktiskt ta och skriva ner en idé som jag fick på bussen på väg hem till Gammelstad (jag kallar numer både Gammelstad, Råneå och Övertorneå hem). Men nu kommer jag självklart inte ihåg den, så det var ju lite misslyckat. Att jag inte kunde skriva ner den på bussen, jag hade ju till och med papper och penna med mig. Typiskt också.

...

Introt till Josh Grobans 'You raise me up' påminner väldigt mycket om soundtracket till Titanic. (Yeah, off to another subject.)

...

Ah! Nu kom jag ihåg! En av idéerna i alla fall, men den andra var liknande. Hm... Jag kommer nog snart på den, så jag ska skriva ner den första så jag inte glömmer den. Det skulle ju bara vara pinsamt! xD

EDIT: Jag kan minsann berätta att jag kom ihåg min tanke.

Linda, den svikaren, var med Paj och firade någon jäkla årsdag istället för att vara med mig på dansen. Jag struntar i om det var deras två årsdag, det var faktiskt våran två-gångers dag xP

Nåväl, det var faktiskt lika roligt, kanske i alla fall, utan Linda. Trots att det bara var en massa teknik bestående av plié, sträck och revele (tror jag det heter och stavas). Tydligen ska vi få börja öva danssteg när vi kan uppvärminingen nästintill utantill, så att den inte tar upp hela lektionen.

Och det roligaste är att nu mår jag typ toppen. Till skillnad från i morse då jag var säker på att jag säkert skulle tuppa av i skolan. Lite snuvig fortfarande, men det är ingenting som inte kan lindras med lite frätande nässpray!

Men nu ska jag sluta slösa tid på bloggen och kolla mitt schema till imorgon och planera helgen med Jonna. Jag ska ju minsann vara ensam i Gammelstadshuset (INGEN FEST!) från och med torsdag. Eventuellt. Får se om jag kanske åker upp i helgen, mest troligt inte eftersom jag då åker upp så sent på fredag kväll och sedan måste åka hem tidigt på söndag för att hinna med dansen på söndag.

Herregud, det känns verkligen inte som att det är bara måndag idag. Kanske onsdag.

Det sitter en lite ekorre på bakgården precis utanför mitt fönster :3 Den är väldigt söt där den sitter och gnager på vad den nu gnager på. Sen är det en massa småfåglar också. Och bara förra veckan så var det en hare och sprang på gården också. Det kanske är ett litet vilddjurs zoo här.

Nu sprang den upp i trädet. Ekorren alltså. Och ut på grenen. Ner på grannens tak. Där försvann den ;_;

Jag tyckte mig få inspiration igår till att rita karaktärer till en teckningstävling med temat seriemaskerad, men ack så fel jag hade. Tydligen blev det en dansare istället x3 Lite dikter skrev jag också, och fick positiv respons på dem från Argus admin, så det blev jag stolt över. Men den  lägger jag upp senare.

Ämen vadå? Det är helg, jag äter chokladpudding och om några timmar är jag i Persön och har det underbart. Så mycket skit blir det nog inte i dag. Jag kommer i alla fall inte att vara rastlös som igår då jag låg i sängen och stirrade upp i taket för att jag inte hade någon jäkla fantasi och ville skriva eller rita.

Jag har inte ritat på ett tag nu. Ritat eller målat. Teckningarna i min dagbok räknas inte riktigt, för de är inte riktigt på riktigt. Alla andra bilder får ju alla andra se om de vill, men teckningarna i dagboken, de är ju mest för mig själv. Och några andra, som få se dem om det bara är dem.

Men jag tänkte på det idag. Att jag inte ritar lika ofta nu som tidigare. Som under sommaren eller innan sommarlovet. Jag antar att det kommer så småning om. Men jag saknar det lite, men det skulle kännas så himla konstigt att sitta i Gammelstad och rita. För jag åker ju hem snart. För det här är inte hem. Jag säger att jag åker hem varje dag, men det gör jag ju inte. Det känns ju inte som hemma, fastän det gått nästan två veckor.

Jag känner att jag skulle vilja köpa en fisk eller någonting. Någonting som kan hålla mig sällskap och agera modell till mina skisser som inte pratar eller kräver så mycket uppmärksamhet när jag vill vara ensam, utan som bara är där och vill att jag kommer ihåg att ge den mat och byta vatten då och då.

Men jag ska väl börja rita snart igen. Snart. Inte än bara. Bara lite.

Idag var jag och köpte mig en bok. Syskonkärlek hette den och handlade mer eller mindre om vad man läser utifrån titeln på romanen. Den verkade så bra och ämnet är inte precis ett av de vanligare.
Så började jag läsa om den. Amanda hette huvudkaraktären. Lustigt tyckte jag. Hon tyckte minsann om att måla. Väldigt mycket också. Och så blev det väldigt likt mig tyckte jag. Plus att killen som hon gillade påminde mig om en viss kille till utseendet, eller i alla fall så som han beskrevs.

Så kom jag ihåg att det finns ju minsann en annan bok jag har läst vars huvudkaraktär påminde mig om mig själv. Som också hette Amanda. Hm... Vad var det nu den hette? Besatt eller någonting sådant... Kom närmare! Det var ju lite kul det där med en Amanda, som var arkitekt och bodde i New York och gift med en snygg man. Ungefär som jag vill ha det då. Bo i NY, ett tag i alla fall, i en fin takvåning, som dem, och vara gift med en snygg man. Rena drömmen.(SPOILER FINNS NEDAN)
Sen så blev hon besatt av en demon och allting började gå utför. Det slutade med att hon slaktade sin make och åkte in på dårsjukhus. (SLUT PÅ SPOILER)
Den här boken läste jag och skrev en bokrapport om i ettan. Sen slog en hemsk insikt till mig. Hette inte hennes make...? Nej, det kunde han ju inte, absolut inte! Jag sökte ivrigt på internet efter vad Amandas make hette, för han kunde ju inte heta... nej, det kunde han inte.
Men jovisst, han hette Edward. Och nu kommer jag lika tydligt ihåg att jag bad Sofia att aldrig låta mig gilla en kille vid namn Edward för det skulle väl förmodligen sluta i slakt då. För den där boken var ju skrämmande likt mina framtidsmål.

Nå, tycker ni att det bara är ett bisarrt sammanträffande eller skrämmande likt? Jag håller på det senare och tycker att jag ska ge upp min dåliga vana, tillsammans med Sofia och Jonna. Även om det bara är hans smeknamn.