Jag mår bra nu ^^ Jag är glad nu ^^ Jag svävade hem (läs: hoppade) från bussen idag. Vädret är vacker, solen skiner, The Union Underground growlar i mp3 och Matilda myser i soffan med sin pojkvän och jag känner mig faktiskt inte besvärad.

Jag tror jag har blivit kär ♥ Är jag dum för att jag har höga förhoppningar på en kille jag träffat två gånger?

Alltså, ni kan tänka er hur jag argumenterar med mig själv på bussen (inte högt så att alla hör då):

Positiva sidan: ♥ Undrar om han kommer vara på bussen? ♥
Negativa sidan: ¤ Självklart inte, han var inte på den här bussen förra veckan! ¤
(Egentligen var det jag inte inte var på den bussen kom jag på sen)
Positiva: ♥ Det är sant *snyft* ♥
Negativa: ¤ Ja! Och dessutom är han en förnuftig människa som kommer sitta långt fram eftersom det finns platser där! ¤
Positiva: ♥ Okej, jag ger upp... Du vinner. ♥
Negativa: ¤ YES!! Nu kan du gå och läsa en bok. ¤
Positiva: ♥ Okej då... ♥

Plötsligt ingriper en annan, okänd manlig röst i min konversation.

Man: "Kan jag sitta bredvid dig, unga mö? (Egentligen sa han: "Kan jag sitta här?" men jag kan alltid drömma)"

Snälla och elaka negativa sidan grälar om vad jag ska säga, men självklart vinner den snälla.

Negativa: "Javisst!" (Känner ni ett visst spår av snällhet?)

I alla fall; Jag kollar upp samtidigt som jag säger "Javisst!" och inser dumt med ögon förmodligen lika stora som meloner att han inte var den förnuftiga människan som satte sig långt fram när det fanns lediga platser.

Detta gör mig lycklig. VÄLDIGT lycklig. Jag ska gå och äta kyckling och döpa ett träd nu. Sedan ska jag sitta och berätta om min crush för Andreas (trädet). Jag tycks ha en skum dragning till namnet Andreas. Jag hoppas att han heter Andreas~