Känsliga läsare varnas nu
>Jag kan överdriva, det vet ni<

Jag har inte gått in i mitt rum idag sedan jag låste det imorse och åkte till skolan. Jag har inte _klarat_av_ att gå in i mitt rum än. Jag vill inte gå in i mitt rum. Jag vet hur det är där inne, jag sitter där när jag vill vara ensam och idag vill jag bara omge mig med människor. Glada människor, så att deras humör smittar av sig på mig. Men det går inte.
Jag har varit ändå ganska glad med tanke på hur trött jag egentligen är just nu. Jag är glad att jullovet kommer och räddar mig om tre veckor. Tre veckor går snabbt, det är snart över och jag kan bara... släppa allting. Det är bara det att den här veckan har varit för mycket.
Jag känner mig som ett ihopknycklat papper, en skräpbit man ska kasta bort. Bara det att jag träffar aldrig sopkorgen någonsin, jag bara knycklas ihop, kastas, men missar sopkorgen. Plockas upp och kastas. Om och om och om och om igen. Jag vill bara träffa papperskorgen nu. Är inte det rättvisst? Att jag tillslut får ett slut på den eviga berg-och-dal-banan?

Jag satt på bussen idag. Jag var allmänt trött. Efter jag hade lämnat kvar Jonna på sjuan och passerat Kalle och Tobbe som satt och övade tillsammans med resten av Labbrockarna inför öppet hus i helgen så kändes det som om jag skulle börja gråta. Jag hade ingen vettig anledning heller, jag var bara trött. Jag var trött och jag ville hem och lägga mig i soffan och bara se på tv.
Så sen när jag satt på bussen satt jag och tänkte på hur gärna jag bara ville sova för en gångs skull. Bara som blunda och åka till Råneå och vakna precis då. Men så tänkte jag att jag skulle vara vaken, för att se om LTU-killen skulle vara där - Det verkar ha blivit en rutin numer - för jag vet ju att han åker med de senare bussarna, även om jag aldrig åkt med honom sedan den gången han åkte med sin flickvän slash vad hon nu är.
Så steg det på ett par personer. Bussen stängde dörren och började köra iväg. Så stannade den och åkte bak ett par meter, jag tänkte att det var på grund av halkan, och på grund av att det kom en bil som skulle köra förbi. Så ser jag hur någon kommer springandes emot bussen.

Och jag ville av. Jag ville AV. Jag ville skrika åt busschauffören att inte släppa in honom, att han skulle släppa av mig och jag ville för allt i världen inte att han skulle kliva på bussen och sätta sig bredvid mig. Jag har ju kommit över honom, varför bultade mitt hjärta så?

Jag ville inte att han skulle passera mig.

Och jag har fortfarande inte gått in i mitt rum än. Mamma frågade mig hur jag mådde. Om jag var sjuk, höll på bli sjuk, för jag var ju så blek och jag såg ju så ledsen och trött ut. Och jag log ju bort det, för det är ju så jag gör. Alla vet när jag är sjuk, alla vet när jag är ledsen och de frågar mig. Alla borde veta att jag inte är bra på att ljuga, men de vill väl inte tränga sig på.
Dessutom är det Matilda som har det svårt. Det är hon som har haft en jobbig vår. Hon har en missbildning i ryggen och har ont. Det är därför som hon har gjort en massa skit.
Dessutom är det jag som ska vara duktig. Jag säger ju ingenting när jag har det jobbigt, för jag är så stolt. Jag jobbar på i alla fall. Jag säger ju ingenting, inte ens när det har gått över. Jag gör ju ingenting när jag mår dåligt, eller har ont. Jag sitter bara där och ler. Och sedan kryper jag in i mitt rum och överdriver.

För egentligen så passerade allting mig. Men det är bara jag som tycker det, för jag springer bort från allting. Och jag vill bara att allting ska vara som det var för ett år sedan. Fast egentligen som det var för åtta år sedan. Då var jag för ung för att någonting skulle betyda allting. Men nu är jag i den perfekta åldern.

Håller ni inte med? Är det inte så att tonåren är den alldelens mest perfekta åldern för att må miserabelt? Någon förstår mig väl ändå?