Jag kan förmedla alla människor som undrar här varför jag aldrig stressar. Det är för att jag får näsblod, och seriöst; Jag skulle inte vilja hittas död för att jag förblödigt genom näsan. Visst, att jag skärt upp handlederna och ligger i ett badkar är ok, men inte att jag har fått näsblod.

Jag kan ta några exempel på stressfulla situationer då jag fått näsblod.

1: Onsdag, kille jag gillar är förlovad. Kärleks shit no. uno. När jag går hem så får jag näsblod. Jag gråter inte, jag får näsblod.

2: Torsdag morgon. Jag ska ha nationella. Jag mår piss, orkar inte med provet, vet att det kommer gå som jag mår. Jag får näsblod och far till skolan sen.

3: Fredag: Jag får näsblod när jag kommer hem från Agnes fest då jag inser att jag inte har kemiböckerna med mig hem, igen.

4: Idag: Jag har blött näsblod fyra gånger idag, samtliga gånger orsakade av stress.

So, now you know. Jag stressar inte upp mig för det är inte bra för mig. Fyskiskt. Har jag otur sitter jag och blöder i en halvtimme. Som senaste gången idag. Och gången innan det.

Med andra ord; Stressa aldrig upp mig. Funderar ni hur ni kan undvika att stressa upp mig kan jag nämna att varje gång ni nämner att ni tycker ni är tjocka, eller att ni är ful osv. så blir jag stressad. Inte jätte, men fortfarande. Varje gång ni nämner att ni är stressade så blir jag stressad. Varje gång ni säger att jag är sjuk som inte stressar upp mig över något stort, blir jag stressad.

Så snälla, försök att inte stressa upp mig. Det är väldigt otrevligt och inte alls behagligt för mig att vara stressad, och det är knappast trevligt för folk som ser när jag är stressad. En del får magsår, men jag får - eftersom jag har känsliga slemhinnor och inte bör andras för snabbt - näsblod.

Med detta sagt; Varje gång jag blöder näsblod är det inte för att jag är stressad, jag kan faktiskt blöda andra gånger också xD

Vid tangenterna,
Amanda.