19.47.
  Emil hade ingen aning om varför han fortfarande befann sig i den röda tegelhusbyggnaden på femte våningen. Ingen aning alls. Han fyllde ingen funktion som helst, om man bortsåg från det faktum att han var alldelens utmärkt på att ta upp en sittplats i soffan. Där hade han mer eller mindre suttit sedan han hade dragit på sig en mössa, så att ingen skulle se det rosa håret, kring fyra-tiden. Vid det här laget så hade mössan blivit avsliten och Philip hade till och med ägnat tre minuter av sin tid till att göra en fläta i hans hår, och därmed bevisat att Johannes hade haft; Han drog verkligen ordentligt hårt när han flätade.
  Numer var det fler än bara de sex personer som befann sig i den lilla trean för tio timmar sedan. Tio timmar. Det kändes som tio dagar. Tiden gick alldelens för långsamt. Antalet olika ansikten han hade sett sedan klockan slagit fem var minst tjugo olika. Förutom de sex som han sett innan. Sedan fanns det även ett par tvillingar som hade trott var en och samma person sedan han sett dem stå bredvid varandra. Så hade han trott att han såg dubbelt.
  19.48.
  En kille satt bredvid honom och försökte hålla en utdöende konversation vid liv så länge som han kunde. Stackarn. Emil hade förmodligen inte sagt någonting på en kvart. Det kändes som om han inte hade öppnat munnen på flera timmar, men förmodligen hade det bara gått en kvart. Självklart var stackarn full också.
  "Och sen kastade hon ut mig, fattaru? Hon kastade ut mig, bara så där. Men sen när hon inte var full så ändrade hon sig, bara så där. Fattaru?"
  Emil nickade. "Jo..."
  "Och vet du en annan sak? Du ser ganska cool ut i det där håret också" sa killen. "Ganska bög och det, och väldigt tjejig, men ganska cool. Jag tror du är den enda killen som kan ha rosa hår, fattaru?"
  "Mm..."
  Killen vände sig åt det andra hållet. Emil antog att kommentaren var som ett slags 'okej, den här konversationen var trevlig, men nu är den död, vi hörs sen'. Så han reste sig, sträckte på sig smått. Om han satt kvar längre skulle han säkerligen få sittsår och det var inte alltför lockande. Det räckte med de skador som han redan hade.
  Han försökte se sig om efter Christian, det var trots allt hon som var anledningen till att han fortfarande var kvar där, sedan sist han hade försökt gå i alla fall. Nu visste han inte ens var hon var. Men han ville ändå stanna kvar, han ville prata och lära känna henne. Det var väl trots allt därför som han redan hade stannat kvar i lägenheten i de där tio dagarna? Men samtidigt så ville han inte stanna kvar där och ha ytterligare en hjärndöd konversation med någon som han inte hade pratat med nykter någon gång. Dessutom ville han inte riskera att någon försökte tvinga i honom någon högst tvivelaktig dryck.
  Emil drog handen igenom sitt hår, han kunde skymta den skrikande rosa i ögonvrån trots den dämpade belysningen, såg sig omkring återigen. Ingen Christian i närheten. Han suckade, bestämde sig för att han inte orkade söka runt efter henne i lägenheten. Hade han otur skulle han väl lyckas dra på sig en av de där konversationerna i alla fall. Så han bestämde sig för att dra sig undan till ett av de två sovrummen, som han misstänkte ändå skulle vara tomma av någon anledning, öppnade tyst dörren och fann det första rummet, till sin förvåning och lycka, lugnt i sin tomhet.
  "Vad vill du?"