Otursdag i all ära och imorgon är det dessutom alla hjärtans dag. Det känns lite grann som att dessa tänker plåga mig under helgen.

Idag gick allting muy bueno fram till skoldagen - och veckan dessutom - var över och Linda skulle gå och fråga om hon fick skriva ut sin novell. Klart hon fick, Lena berömde dessutom våran redovisning återigen. Säkert för att vi skulle må lite bra när hon släppte bomben.

Nästa vecka så ska det pratas om när Naturtvåorna ska slås ihop till bara två klasser.

"Are you fucking kidding me?" ville jag fråga. Klart hon inte gjorde, det är fredag den trettonde. Alla vet att man måste ha otur, annars funkar det inte. Men att splitta på våran klass, det är väl ändå att gå över gränsen? Herregud, det jag måste ha tjatat mest om under min gymnasietid är förmodligen inte Knut, eller någon annan pojke, utan om hur jävla underbar våran klass är. Alltid, alltid, när den obligatoriska frågan "hur gillar du gymnasiet då?" kommer upp bland folk som inte fått höra så mycket blir mitt svar "tja, det går väl sådär, tur som det är har jag min klass i alla fall".

Halva min släkt måste veta om att jag gillar min klass vid det här laget. Men nu så får jag inte ens ha det; För vi kommer inte längre vara NV2C och inte på grund av det enkla faktum att vi blir treor snart, nej, det är på grund av börskrisen.

Helt jävla otroligt. Den drabbar även mig, mig av alla personer! Jag har ingen inkomst, det är knappt att jag har studiebidrag och knappast har jag något undanstoppat på ett sparkonto heller, men ändå drabbar den mig.
Skolan måste slå ihop klasser för att det blir för dyrt att ha det som det är nu. Komunen förlorar 200 miljoner kronor, eller vad Peter nu sa.

Min klass. Min helvetes jävla klass. Den där underbara klassen som jag inte kan tänka mig gymnasiet utan. Min underbara klass som jag ville gråta över på studenten och bara då, men som jag inte längre kommer att få ha kvar. Nej, det kunde inte ens tänkas över att man har kvar två hela klasser och bara en klass splittras för det måste ju bli rättvist.

Up my ass.

Jag hatar det här. Sofia grät precis innan Miljökunskapen, jag ville gråta men kunde inte. Jag kunde inte. Under hela mitt tonårsliv kan jag bara komma ihåg två gånger då personer som jag känner, utanför min familj, sett mig gråta. Två gånger. Kanske en tredje gång.

Jag grät på bussen hem. Jag grät. Jag snyftade så tyst jag kunde och försökte hålla tillbaka tårarna, men så fort som jag tänkte på vad jag kommer att förlora så kom dem igen. Så fort jag tänkte på vad som kan hända, så kom dem igen.

Jag vill inte. Jag ville inte. Jag vill goddamnit inte.

Jag vet att jag i alla fall kommer hamna med Sofia, Jonna och Linda. De kan inte sätta oss i olika klasser. De får inte göra det. Men om de skulle göra det... det var det värsta jag kunde tänka på. Att jag inte skulle ha någon av dem i min klass. Jag skulle hamna med en annan klass, träffa dem på rasterna och kanske någon lektion då och då. Men väldigt sällan. Och jag skulle hamna i min tysta snäcka igen.

Jag vill inte vara i en snäcka, jag vill inte vara inlåst. Jag... jag är utsläppt och jag vill inte ha det som i början av ettan igen. Då jag bara satt ensam och väntade på att skoldagen skulle vara över. Det var första veckan och jag vill inte komma ihåg någonting av den.

Jag vill inte att de delar på oss. JAG VILL INTE.

Jag vill att vi ska sitta i ett klassrum, allihopa. Jonna, Malin, Sofia, Linda och Linda, Maggie, Josse, Jenny, Linnea, Adam, Tomas, Kalle, Oskar, David, Gustav, Henrik, Tobbe och Bella. Vi och ingen ska vara borta. Ingen annan ska sitta med oss. Bara vi och ingen annan för i helvete.

Snälla säg att de ändrar sig.