Jag förstår inte riktigt vad som kan vara fel med mig. När jag är kär, eller gillar någon, då vill jag inte göra det för det är så jobbigt och suffocating och känns precis som ett riktigt illa skavsår. Men när jag inte är kär i någon, som nu, då vill jag promt ha någon att älska, sådär riktigt innerligt som man inte kan älska sin familj eller någon annan utan bara någon man är kär i.

Jag saknar känslan när man vet att det inte längre är fjärilar i magen utan en flock örnar, som slår uppgivet med vingarna och river i magen och bröstet för att komma ut. När skavsåret inte längre bara svider utan gör att man inte längre får på sig skorna, när det inte någonsin vill läka.

Jag har tid att tänka på annat. Som skolan, eller saker som jag vill göra. Jag har till och med börjat träna lite grann också. Jag målar naglarna när färgen börjat flagna. Jag tänker klart och börjar inte vandra iväg med tankarna dit jag inte ska. Jag kan se efter killar utan att behöva vända mig om för att jag mår illa, för att jag känner att jag har svikit någonting som inte finns.

Det finns ingenting där som hindrar mig från att somna på kvällen och jag vill inte längre vända ut och in på mig själv. Det enda jag saknar är att jag inte har någon som håller om mig. Som bara är där när jag tänker klart och inte har flagnande nagellack eller örnar som klöser sönder mitt innanmäte.

Jag vill ha någon att krama på kvällarna. Någon att sakna att krama på kvällarna. Jag vill inte längta efter att kunna sakna.